När jag vaknade imorse tog det några sekunder innan jag mindes att jag ruvar. Samtidigt som jag insåg det drabbades jag genast av tvivel. Jag fick en stark känsla av att det är över nu och att ”Jansson” är borta. Jag blev helt ledsen och bedrövad. Ett uns av missfalls-känslan kom tillbaka och det kändes som att jag vaknat under en brevpress. Maken kramade mig god morgon och sa att han genast hört på min suck att jag tappat hoppet. Vi känner varandra rätt bra i den här karusellen. Han vet nog också att mitt hopp kommer tillbaka. Just då var jag övertygad om att jag kunde ”känna på mig” att embryot har dött. Men nu har jag distans nog att inse att jag omöjligen kan känna eller veta det. Jag är ju ingen höna som kan lyssna på äggen, det har jag konstaterat tidigare… Jag kan inte veta. Jag tror att det är den sanningen jag försöker komma runt. Min hjärna spelar ett spratt i ett försök att komma förbi den oändliga maktlösheten och den smärtsamma kontrollförlusten. Men jag KAN INTE veta, eller ens gissa. Det enda jag vet med säkerhet är att bergådalbanan har satt igång, så som den alltid gör när euforin över återföringen har lagt sig. Från och med idag kommer jag att kastas mellan dagdrömmar om en graviditet och en liten bebis och total skräck över att misslyckas och att förbli ogravid. Så är det. Bara att vackert tugga i sig verkligheten.
Och en annan del av min verklighet nu är frestelser och sockersug. Jag tycker dock att det blivit bättre sen jag började med sockerfri frukost, troligen jämnar det ut blodsockernivån en del under förmiddagen och förhindrar till viss del toppar och dalar. Imorse använde jag kvarg med smak av passionsfrukt/persika och tog fryst mango istället för bär, det blev en riktigt god smoothie! Mycket sötare än den jag gav recept på igår. Rekommenderas!!
Tack Caroline!<3
Du sätter verkligen ord på detta otroligt smärtsamma.