Jag skulle börjat för länge sen och skriva om allt som händer oss. För även om vi är världens lugnaste familj så händer det så mycket att omgivningen häpnas ibland. Jag menar att vi är en familj som vill vara hemma och hänga, ta en promenad med dogsen, fixa hos hönsen, kanske tapetsera en vägg eller ta en fika med svärmor och svärfar. Det är livskvalitet. Men alltid är det nåt på gång, någon kamp att ta. Kanske är det tur. Vi utvecklas, vi lär oss och blir bättre. Vi är två av dom som måste kämpa hårt för det som de flesta får gratis. Barn.
Vi har lyckats en gång och vi har vår fina unge. Nu börjar kampen för ett syskon. jag hoppas att jag den närmsta tiden hinner med att berätta om hela vår resa, genom IVFvärlden för att till sist lyckas, graviditeten och den oslagbara förlossningen, tiden efter med glädjen över vår fina unge och kampen för min hälsa. Jag kommer att berätta om kampen med vården om rätten att få amma, ni kommer få läsa om hur felbehandlad man kan bli med en ynklig bröstböld och hur sjuk man kan bli. Om hur man lappar och lagar sig själv med en nyfödd bebis på arme. Att man KAN helamma med bara ett bröst och lägga ner det andra. Om hur en del av kvinnligheten blir sårad när ett bröst blir skadat. Jag kommer att berätta om hur hela livet får ett annat perspektiv och det lilla knytet måste vårdas på sjukhus. När man själv plötsligt blir oviktig i sitt eget liv! Det är en stor känsla. Jag kommer berätta om vad amningen betytt för mig, och om sorgen över att till sist sluta amma -trots att den inte längre egentligen behövs. Och om HUR man slutar! Ingen pratar ju om det! Om man inte vill att ungen ska skrika i pappas famn i fyra nätter medan ungen vänjer sig hur gör man då? Sen kommer vi till nutid, med nya IVFer och en ny kamp för drömmen om våra barn. Det kommer jag skriva om. Och mitt i allt detta kommer vardagen med hönsen, hundarna och kisen, och förstås om stunderna med belöningen -med vår fina son!
