När lille E fyllde ett år i november började jag att jobba deltid. Efter jul gick jag upp till heltid. Jag älskar mitt jobb, dagarna är intensiva och spännande. Tider är svåra att passa och när något blir akut så är det ibland omöjligt att komma hem i tid. Jag HATAR att vara ifrån lille E! I alla år har man fått höra av mammor runt omkring att ”det är sååå sköööönt att börja jobba igen. Man har verkligen saaaaaknat samtal med vuxna och stimulansen i arbetet”. Hmm… Jag gick och väntade på den känslan halva föräldraledigheten, jag tänkte att snart så kommer nog den där beryktade känslan som kommer att göra det lätt för mig att lämna över min unge till maken och nöjt åka till jobbet… Hm, igen. Så blev det inte. Istället växte ångesten inför jobbstarten. Det kändes i hela min kropp att det inte var meningen att jag skulle vara ifrån honom. De nedärvda instinkterna, biologin kring den mänskliga modern -att inte lämna ifrån sig sin unge förrän tidigast treårsålder- började skava i hjärtat, medan den moderna politiska debatten om jämlikhet som bäst debatterade i min hjärna. Men politiken blev lätt slagen av biologin och hjärnan besegrad av min värkande kropp. Jag ville inte lämna mitt barn. Jag började då hata det förbannade jämställdhetsarbetet. Jämställdhetsbonusen provocerar mig oändligt. Jämställdhet tvingar mig till en för tidig avvänjning av min unge, och då menar jag inte amningsmässigt, jag menar känslomässigt. Vilket vuxet samtal och vilken arbetsuppgift på jorden kan kompensera mig för de leenden från lille E som jag missar? Alla skratt, morgondansen i köket efter frukost, bokläsningen i soffan, promenaderna med vagnen, de små utvecklingsstegen varje dag, de långa pussarna och hårda kramarna?
Det är återigen vi kvinnor som betalar priset för jämställdheten. Med värk i hjärtat och tårar rullande över kinderna kör många av oss till jobbet när lillungen fyllt ett år. Vi är moderna. Vi betalar vårt pris för att höja kvinnors status, för att höja våra löner och minska skillnaden på mannen och kvinnan i samhället genom att låta männen vara hemma mer. Men är det jämställdhet på riktigt? Är det jämställt att kvinnor måste gå emot sin känsla av närhet till sitt barn för att bli respekterad och välbetald på en arbetsplats? Är det jämställt att vi får 2000 kronor mer i månaden när min make sköter lille E än när jag gjorde det? Min man får alltså inte bara mer betalt än jag på jobbet utan han får mer betalt i sin roll som hemmapappa också. För mig vore det jämställt om samhället accepterade att vi är olika. Min man är en fantastisk far till lille E. Men han har inte mått fysiskt dåligt av saknad när han vinkat av oss och åkt till jobbet. Han har ingen känslomässig navelsträng till E som värker när han är ifrån honom. Rätta mig om jag har fel, men det är inte många pappor som har känslan att vara amputerad när de arbetar medan bebisen är hemma med sin mamma. Vi är olika och det är bra. Om 100 år hoppas jag att samhället är jämställt på riktigt! Och då tror jag att mina barnbarnsbarn kommer tycka att vi mammor hade det riktigt kämpigt i början av 2000-talet.
Åh så bra. Jag känner exakt samma sak. Skillnaden är att jag skiter i jämställdhet och är hemma. Tog inte ut en dag första året bara för att kunna vara hemma länge och sedan jobba så lite det bara går. Visst kostar det men alla år väntat på de här underbara barnen har vi haft tid att spara.