Nu är klockan 11.40 och det är lite mer än en timme kvar tills jag kan ringa och få besked. Jag vaknade med katastrofkänsla idag, om att det aldrig kommer att gå vägen. Jag stannade kvar i sängen och loggade in 10 minuter för sent på jobbdatorn. Försökte suga i mig lite energi av att lyssna på Lille Es finurliga skratt när han spelade Clumsy Ninja på Ipaden och lätt Ninjan sprattla i luften. Maken är ledig med barnen denna vecka, och jag jobbar hemifrån från ovanvåningen. När de kom hem från en lång förmiddagspromenad hörde jag Lille E hälsa på hundarna, som också varit med, med ett härligt skånskt ”Haj Tjajor” (hej tjejer). Många små guldstjärnor i vardagen, men oron i kroppen är ibland övermäktig.
Denna väntan. Denna okontrollerbara, ohanterbara och snustorra väntan. Väntan på att få besked om att eventuellt få vänta tills på fredag för att genomgå ett ingrepp för att därefter vänta i 10 dagar för att ta ett helvetestest och vänta på resultat, och OM testet blir positivt sedan vänta 8 veckor till tills man med något större säkerhet, om man har ryslig tur, får lov att vänta ett halvår till på ett barn. Jag som redan väntat i nio månader och som räknat dagarna sedan den 9 septemeber, då MA:t konstaterades, på att få försöka igen.
Men okej, jag väntar 1,5 timme till nu.
Ont i magen.
Tack Kai!! Det gick bra! Kanske var det din positiva energi som nådde mig:-) Tack för att du tänkte på mig!! Stor och glad kram till dig!
Jag hoppas så att blodprovet visar att ägglossningen har varit och att alla värden är normala! Jag försöker skicka ner positiv energi från Göteborg (vindarna blåser i varje fall åt rätt håll).