Skräckblandad förtjusning!
Nu är snart veckan med sprutor över. Gonal-F känns knappt så den klagar jag inte på, men orgalutranen svider desto mer. Och den sträva nålen som man måste trycka in… Brrr. Den här omgången fick maken sätta orgalutransprutorna, jag fegade ur.
Idag var det dags för ultraljud för att kolla antalet äggblåsor. Minns hur nervös jag var under IVFerna när vi kämpade för lille E. Nu känns det ganska lugnt. Men precis när jag blev inkallad till läkaren fick jag ändå en nervositetsattack. Jag har inte varit lika öm i magen som vid de andra ivferna och blev plötsligt rädd att jag inte skulle ha tillräckligt många blåsor. Jag fick träffa Nordic IVF:s andra läkare, Sven, för första gången. Jag gillade honom direkt! Lugn, saklig, lätt att prata med och ett väldigt omtänksamt sätt. Jag kände mig trygg. Nu har vi hunnit träffa en hel del läkare inom IVF, och precis som inom andra områden så varierar deras inställning till sina patienter otroligt mycket. Jag kommer aldrig glömma en av läkarna på RMC i Malmö som tyckte att jag inte skulle lägga mig i hur många äggblåsor jag hade! Han vägrade att berätta för mig. Jag fick gå ut till sköterskorna efteråt och be dem titta i min journal. Absurt! Så var det iaf inte på Nordic. Sven berättade att jag minst har åtta blåsor som kommer vara redo för äggplock på måndag. Så nu är tiden bokad. På måndag gäller det! Det känns nervöst. Det är ju då IVFen börjar på riktigt. Sprutfasen är verkligen bara en honeymoon då man kan unna sig själv att hoppas och tro. Sen kommer paniken och oron. Men det tänker vi inte på nu (håller för öronen och nynnar ”we shall over come”. Ett litet steg i taget.
