Med näbbar och klor…

Jag är nog en av få medborgare i Sverige som blivit stoppad av polisen för att jag kört bil för sakta. De trodde förstås att jag var full och petade in mig till sidan när jag en mörk vinternatt körde min kompis gamla Opel genom stadsskogen i Uppsala. Jag brukade alltid cykla, men den natten var jag chaufför åt andra som druckit. Poliserna undrade, efter jag blåst grönt, varför jag körde så långsamt. ”Jag vet att det ska finnas en vägbula här någonstans” svarade jag, varpå de skrattade hejdlöst.

Jag är en person som saktar in farten om jag vet att det kan komma en liten bula, jag köper inte lotter, jag chansar aldrig och spelar inte om pengar. Jag skulle inte planera ett bröllop utomhus och jag börjar med vinterjacka för tidigt. Jag lämnar två par mössor på dagis och har mina sparpengar på ett konto, inte i aktier eller fonder. Kontroll. Den gamla historien om vägbular dök upp i mitt huvud idag när jag körde hem från kliniken. Jag var där idag och kontrollerade om ägglossningen är på gång eller inte, dag 10 idag. Jag var där i fredags också eftersom ägglossningen var så tidig förra cykeln.

När jag åkte hemifrån imorse så kände jag så starkt att jag är på banan igen. Jag känner igen mig själv, lite tilltufsad och vinglig är jag, men ändå stark igen och hoppfull. I väntrummet på kliniken började dock marken kränga lite, och när jag väl blev inkallad till läkaren hade jag krympit 10 storlekar. Det var samma läkare som konstaterade missed abortion den 9 september, Sorana. Jag blev inkallad till samma rum, samma brits och samma ultraljudsmaskin. Det lila, tunga draperiet tycktes vilja äta upp mig när jag lade mig ner på britsen. På skärmen såg jag en mörk fläck och plötsligt var jag tillbaka till den 9 september, jag tyckte mig se den tomma hinnsäcken. Jag hörde avlägset hur Sorana sa ”Och här har vi din urinblåsa”. Jag andades ut. Men sedan började letandet efter en äggblåsa, hon letade och letade. Likt andra läkare så hittade hon inte min vänstra äggstock, som ligger bakom en tarmslinga, jag fick trycka på buken och visa henne var den finns. Ont som faaaan gör det när den ska klämmas fast mellan staven och min hand, tårarna brände i ögonen. Soranas röst, letandet efter något och skärmen igen. Påminnelsen blev så kraftig att sorgen och chocken återigen svämmade över mig. Hon hittade en äggblåsa som var 10 mm och mätte livmoderslemhinnan till 6 mm. Denna cykel kommer alltså inte att bli sådär konstig som den förra. Men Sorana verkade inte övertygad om att det blir en ägglossning alls. Vi bokade en ny tid till fredag och jag skyndade mig ut till bilen för att andas och gråta över allt som hänt i det rummet.

Jag satt på den högra stolen och maken på den vänstra, Lille E satt på golvet vid vasken med I-paden. Hon nämnde orden missfall och abort och taket trillade ner över mitt huvud. Totalt golvad av livet, av döden och av det som aldrig blev ett liv. Känslan av att ett barn dött innuti mig, ett barn som jag redan älskade så mycket. Den värsta dagen i mitt liv. Åh, vad jag inte vill behöva återuppleva den. Just idag också. Jag som nyss rest mig upp på vingliga ben. Nu satt jag där igen i bilen med två månaders gamla tårar och med en tyngd i kroppen som fick mig att undra om jag ens skulle klara av att arbeta mina 4 timmar idag.  Jag räknar inte med att vi är på dag 10 i en FET. Jag känner mig inte redo att hoppas på något över huvudtaget. På vägen hem från kliniken funderade jag en stund över hur livet skulle bli om vi gav upp och nöjde oss med ett barn. Tanken varade i ett par minuter, sen kom känsloreaktionen likt en kräkreflex. Det går inte, jag kan inte.

Förra veckan tog jag en omedveten paus från bloggen och från planerna. Inte ifrån längtan och oron, de kommer jag aldrig undan. Det är några viktiga beslut kvar i bygget och så gick båda våra bilar sönder, vilket leder till en hel del problem eftersom vi bor mitt ute på landet. Lille E fyllde år i helgen så vi hade mycket att stå i. Tack vare makens och mina föräldrar har vi klarat oss skapligt ändå. Nu har vi beställt en ny bil med leverans i slutet av veckan, och en av våra gamla bilar går förhoppningsvis att laga. Ett stort beslut dock att välja bil och därmed ta på sig en ny månadskostnad. Våra två gamla bilar har vi inte haft lån på, men nu har vi lagt alla våra pengar på hus och IVFer så nu hade vi inget val. Vi kunde inte köpa en ny med kontanter. Det stressar oss båda att ta på oss en månadskostnad nu nä rvi kanske kommer att behöva 11000 kr per återföring, om vi inte lyckas vårt sista betalda försök. Ekonomistressen är inte obetydlig i kampen för barn.

Lille E:s födelsedagsfirande har varit den livlinan som dragit upp mig i ljuset igen. Min tankar den senaste veckan har kretsat kring hans förlossning och känslan av att hålla honom som nyfödd. En varm känsla, full av belöning och styrka. Den har gett mig hopp igen och gjort att jag vågat se framåt. Dessutom har vi skrattat så mycket åt E när han upptäckt spänningen med paketer, glädjen i ”Vi gratulerar”-sången och förundran över ljusen i tårtan. Det blev två stora kalas, alla fick inte plats på ett. Det blev mycket för oss att stå i, men väldigt roligt. Jag laddar batterierna på kärleken till och från Lille E. Min styrka i kampen. Jag kämpar för mig, jag kämpar för mitt framtida barn och jag kämpar för E -att han ska få ett syskon på heltid. Det måste vara värt att kämpa för? Det måste bli värt det.