Det känns som att det var en evighet sedan jag satt här i soffan och skrev. Det har hänt så mycket. Dagarna iväg har varit fantastiska. Föreläsningen gick väldigt bra! Jag kände mig som mig själv igen, på riktigt. Jag hade äntligen koll på allt igen, hittade orden, tankarna låg i ordning. Jag fick åhörarna att skratta, le och beröras av det jag berättade, de blev engagerade av mitt engagemang. Det var skönt att brinna för min sak igen och att vara helt fokuserad på mitt intresse och mitt jobb igen. Jag var jag, igen.
Jag sov gott på hotellet, första natten utan Lille E, men jag vaknade innan klockan ringde med ångest över att behöva gå upp och kolla trosorna. Ruvardag 7, igår. Jag vaknade av ”mensvärk” en molande, stark smärta vilket utlöste en panikångestattack och hjärtat slog så hårt att allt annat ljud stängdes ute. Tunnelseende. Men allt gick bra. Resten av dagen gick jag toa varje rast, och två gånger på lunchen, men däremellan tänkte jag bara på jobbet. Men hela dagen hade jag en ihållande värk i min vänstra äggstock, svidande och ömmande. Äggstocken som ägglossade denna månad. Det är ett riktigt bra tecken som kan betyda att den nu är aktiv och håller igång en graviditet. Jag kom hem sent i natt och var nöjd över att ha klarat resan utan bedrövelse.
Imorse vaknade jag med samma panik, blundade och somnade om. När det väl inte gick att skjuta upp längre gick jag på toa. Innan jag kollade trosorna tänkte jag en tacksam tanke över att jag fått så fina dagar, ska det komma kan det komma nu, tänkte jag. Men det gick bra imorse också. Crinonen är vit.
Jag ska vara helt ärlig. Jag tror att jag är gravid. Jag känner mig gravid och nu kan jag känslan. Men jag har inga tankar om morgondagen, vet inte om jag är gravid då. Jag vill inte se ett svagt plus. Jag vill inte heller vara med om att ett starkt plus får oss att fira i dagar för att sedan lämna oss i total bedrövelse i en störtblödning. Jag kan inte ta något test. Det jag kände för tester innan är borta. Två streck är för mig ingen försäkring längre. Just nu känns det som att jag har det bättre i ovissheten än i rädslan för ett missfall. Det här är inte som det brukar vara. Två missfall har förändrat mig.
Min vän skickade en bild till mig som tröstar.
Japp
5 dagar hade det växt till sig, men de satte in det på 7e dagen, konstigt kan jag tycka. Men men om det blir positivt så spelar det ju ingen roll.
Tack Anna!
Åh, jag vet precis hur ångesten är när man ser blod. Jag blödde lite i början av graviditeten med lille E, ändå så är jag livrädd för att börja blöda nu. Värk i brösten är ju jättebra! Är det en blastocyst du satt in? Kram
Jag hoppas det går vägen nu, det är ni så värda!
Känner igen känslan att äntligen må bra efter ha varit rejält nere. Den är underbar.
Jag är inne på min 8e ruvardag, började blöda lite igår och var säker på att nu börjar mensen…. Men idag värker brösten något förjävligt. Känns som tortyr att gå här och vänta, gravid eller inte…
Lycka till med allt nu. Massor med kramar