Idag var dagen D. dagen då risken för mens var som störst. Det har varit svårt att koncentrera sig, jag har sprungit på toaletten stup i kvarten och avbröt till och med ett möte för att gå och kolla efter i trosorna. Ett par gånger har det känts som att mensen kommit och jag har rusat in på toa, darrandes i hela kroppen, för att sedan upptäcka att det bara varit Crinone som runnit ut, vit och fin.
Så fort jag kom hem kände jag att hoppet ökade och pirret i magen blev olidligt intensivt. Jag får aldrig mens på kvällen, så BIM (beräknad icke-mens) var avklarad. Samtidigt ökade oron för att bli besviken lika snabbt. Maken åkte iväg till svärmor på sjukhuset och jag bestämde mig för att ta ett test så fort lille E somnat. Jag tvekade in i det sista, men kände ändå att jag inte kunde stanna kvar i det känslomässiga kaos jag hamnat i. Jag har ju känt mig gravid ganska många dagar nu. Jag var tvungen att veta.
Test ruvardag 9, blastocyst
Först var testet dödligt negativt. Tårarna kom, hopplösheten sköljde över mig. Första tanken var ”Nu orkar jag inte försöka mer”. Men när det gått två minuter kom en skugga som efter fem minuter hade blivit ett vackert rosa streck. Min första reaktion var oro, och jag är fortfarande orolig. Jag tycker att teststrecket är ”för svagt” och jämför med när jag fick missfall i juni (IVF nr 5). Samtidigt vet jag att denna blastocyst var mindre utvecklad än de andra var vid återföringen. Testerna är inte heller av samma märke. Alla graviditeter är olika och HCG-nivån stiger i olika takt. Jag borde bara vara glad!! Men än så länge avvaktar jag med stora känslor. Jag tar ett steg tillbaka, begrundar, lägger handen på magen och hoppas. Molvärken finns kvar, mest på kvällen och morgonen, stark som mensvärk. Brösten ömmar och har redan växt en storlek. Det är bra tecken. Det kan vara på riktigt.
Ja E! Nu ställer vi in oss. Mitt hopp vacklar också. Det känns orimligt att det skulle kunna vara bra nu. Jag väntar på att himlen ska trilla ner igen. Kram
Vad härligt att se. Grattis! Mina streck har inte heller varit så starka som de var när jag blev gravid med sonen. Tänk vad kul om vi får fortsätta följas åt. För egen del har jag tappat lite hopp pga minskade symtom… Men nu ställer vi in siktet på augusti!
Kram