Jag ringde upp en vän igår. Vi har känt varandra i 15 år. De senaste åren har hon varit singel och sökande efter rätt man, och i somras träffade hon honom till sist.
De senaste månaderna har jag varit associal, på gränsen till isolerad. Jag har liksom inte orkat med fler än mig själv och familjen. Jag har messat vänner att jag är ledsen att jag inte orkar svara när de ringer men att jag hör av mig när det känns lite ljusare. Igår kände jag att jag hade ork och energi att höra hur just hon har det nu. Jag hann berätta om svärmor och om det sista missfallet i december. Hon beklagade och förstod min sorg. Sen kom orden ”Jag har något att berätta… jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här…” och då visste jag att hon var gravid.
Jag kände efter enda ner i magropen och inväntade den där atombomben som brukar brisera där, för att sen sprida en intensiv smärta ut i bröstet, benen och armarna och sedan till sist nå ögonlocken i en brännande känsla av glödande tårar. Jag avvaktade. Det hände inget. Jag blev glad för hennes skull. Försiktigt glad. Jag gratulerade och menade det innerligt. Hon var obekväm och jag sa till henne att inte vara det, att jag minst av allt skulle vilja att hon skulle behöva gå igenom samma smärtsamma resa som jag. Jag är glad att hon slipper.
Men sen kom de där orden. ”Det var inte riktigt planerat. Jag tänkte blir det så blir det och sen var jag gravid.”.
BANG…
Det gör inte ont för att hon lyckades. Inte för att min vän är gravid. Det gör ont att jag inte tillhör den världen som får barn till följd av enkel kärlek och ödestro. Jag försöker att göra vår värld till ”det normala”. Kontakten med kliniken avdramastiseras likt ett samtal till närmaste vårdcentral. Besöken och undersökningarna arkiveras i hjärnan som ”förhoppningvis pre-mödravård”. Men när någon yttrar ord som dessa så blir min värld så otroligt mörk och tung. Så sorglig och motsträvig. Något så enkelt har blivit så svårt för oss. Vår kärlek räcker inte till och ödet vill inte det samma som vi.
När vi lagt på, när tankarna kommer tillbaka och smärtan blir resonabel, så kommer baksmällan -skuld och skam. Min kompis är gravid och jag sitter med tårar i ögonen, men inte för att jag är glad för hennes skull. Den där känslan att jag inte känner igen mig själv längre. Att gråta för att en vän lyckas. Det är inte jag.
