Jävla Lutinus! Hrmmm.
Jag får enorm klåda och sveda av Lutinus. Därför har jag övertalat min läkare att skriva ut Crinone istället vid de andra försöken. Men denna gång tyckte läkaren att det bästa vore om jag bara kunde stå ut eftersom de tycker att Lutinus verkar ge bättre resultat vid frysåterföringar. Dessutom är jag grymt trött på Crinonens förmåga att komma ut i gigantiska klumpar i märkliga färger som ger mig ångest. Sagt och gjort! Efter snart två veckor med Lutinus har nu klådan övergått i Klådan från Helvetet. Igårkväll höll jag på att trilla av toalettstolen när jag såg något rött i trosskyddet, innan jag insåg att det i alla fall inte kom från insidan. Klådan har blivit så illa att det liksom börjar bli små sår. Idag testade jag lite salva mot svamp och nu tycker jag att det känns bättre. Oavsett om det blir bättre eller inte så kommer jag att kämpa på. Hellre det än Crinoneklumpar. Lutinusen rinner liksom ut efter hand medan Crinonen känns som ett begynnande missfall ett par gånger om dagen. Så klådan till trots får faktiskt Lutinus mig att må mindre dåligt mentalt.
Det som får mig att koppla av nu är att jag inte kommer att börja blöda. Varje gång oron kommer så tänker jag att eftersom jag äter Progynon så KAN jag INTE börja blöda. Det är ett mantra och det hjälper. Innerst inne vet jag att det kanske inte är sant. Men dr Sorana var så övertygande när hon sa till mig, direkt efter återföringen, att det blir ingen blödning så länge jag tar dem.
En vacker dag!
Idag har varit en bra dag. Lille E är frisk och varit på dagis, medan jag har varit hemma. Jag är sjukskriven nästa vecka också. Jag har passat på att vara frisör och fixat till håret. Det var länge sen jag gick till en riktig frisör. Det är en utgift jag prioriterat bort till fördel för det enorma sparandet som ”IVF-hobbyn” kräver. Istället har jag lärt mig att bleka slingor själv. Idag har jag dessutom avancerat och färgat mörkare slingor och en mörkare botten. Det blev bra, och billigt! Idag har jag också ätit frukost i sängen, latat mig och varit ute med hundarna i vackert vinterväder.
Efter dagis fick Lille E fick lyxfika med festis och toscabulle. Själv undviker jag socker i vanlig IVF-anda. Jag har gjort undantag, men generellt har jag låtit bli godsaker sen dagen före återföring. För att öka proteinintaget har jag gjort proteinsmoothies på kvällen. Jag ska snart ge er mitt nya recept som är så jädra gott!! Sött och gott, men utan socker.
Ikväll har jag busat med E, lekt vattenrutschkana i badkaret och hittat på egna sagor vid nattningen. Han vill höra sagor om honom och storasyster M, min bonusdotter. Så jag hittar på och han minns dem och kommenterar. Näsa mot näsa ligger vi, medan han pillar på min arm. ”Prata lite mera, mamma.” sa han när sagan var slut. Vi pratade om dagen och vad vi gjort. ”Min mamma, bara min mamma faktiskt!” lade han till och så pussades vi länge. ”Och du är mitt hjärta, min gullunge och rosenosa! Jag älskar dig!” svarade jag. ”Jag älskar dig” säger sötungen då. Han pratar mycket om vad och vem han älskar just nu. Vår lille hund Wegs brukar hänga med och hämta på dagis. Igår sa E ”Titta Wegs! Jag älskar faktiskt Wegs lite” när jag hämtade på dagis. Han älskar också ost, fiskar och flygplan.
Han är min tillflyktsort, min mindfullness, min smärtlindring och mitt orosdämpande. Han är min framtidstro och min räddning. Min glädje och min styrka. Min son. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; att kämpa för syskon med hjälp av IVF är minst lika jobbigt som att kämpa för första barnet. I vårt fall värre. Men skillnaden är att jag har min tillflyktsort i min son. Där kan jag finnas till i nuet utan att tänka på behandlingsresultat. Med honom får jag känna att allt kommer att bli bra, bara vi fortsätter att finnas till. Själaro. Det hade jag inte innan.
För övrigt har jag inga andra symtom än ont i brösten idag. Jag tycker att jag borde börja bli trött snart. Jag brukar bli det innan beräknad mens när jag är gravid. Idag är jag inte lika säker som igår på att allt har gått vägen.
