Med näbbar och klor…

Vi kom fram vid 02 inatt efter den långa resan från Skåne. Vi gjorde några trevliga pauser längs med vägen och hälsade på vänner vi sällan träffar. Lille E tyckte att det var väldigt spännande att åka på ”smester” och var otroligt nöjd över att för första gången få åka där bak i bilen. Just nu är han väldigt mammig så han var noga med att tala om att pappa skulle köra och mamma sitta där bak hos honom. Jag hade förberett med små paket med överraskningar ifall han skulle tröttna helt. Men resan gick bra och presenterna blev mer en guldkant än en muta.

Imorse var vi uppe tidigt efter bara några timmars sömn. Givetvis livrädda för att försova oss. Vi bor i en stugby utanför centrum och det tog bara 8 minuter att köra in till kliniken, så vi var där i god tid. Det kändes jobbigt att gå in i väntrummet med lille E, som att komma in med en elefant i en porslinsaffär. Han tar sin plats, pratar på för fullt och varje gång han sa mamma eller pappa så kände jag potensiella känslomässiga brandbomber kastas ut i luften. Men vad skulle vi göra?

Vi fick snabbt komma in i en sal och förbereddes på ingreppet som vanligt. Sköterskorna var trevliga. Men sen fick vi vänta en timme och det är vi inte vana vid vid äggplock. Innan har det varit otroligt noga att man kommer in direkt. Vi hann bli nervösa att äggen skulle släppa på egen hand, men de sa att det inte är en risk.

När det väl var dags hade jag hunnit bli ganska nervös. Jag fick träffa läkaren Staffan Nilsson för första gången, men jag har sett honom i TV i dokumentären ”Drömmen om ett barn”. Jag påminde om att jag brukar ha ont vid äggplocken och att vänstra äggstocken är väldigt känslig. Jag fick en dos av smärtlindrande intravenöst och sedan började Staffan bedöva i slidan. Och jäklar vad ont det gjorde! Jag blev så paff för jag tycker inte att det har varit så märkvärdigt de andra fem gångerna. Men han stack och stack och stack, typ fem gånger på varje sida. Jag fick förklarat för mig att man har olika bedövningsmetoder på olika kliniker. I och med att bedövningen gjorde så ont så blev jag rädd att äggplocket också skulle vara väldigt smärtsamt så därför gav de mig en dos till och sedan började man på höger sida. Först kunde jag prata under tiden med efter några stick så började det igen göra riktigt ont. Efter ett tiotal stick hade smärtan spridit sig upp i diafragman som ett håll from hell. Enligt Staffan var det inte ovanligt, ändå har det aldig hänt mig förut. Jag svor som en borstbinda och de gav mig mer smärtlindring. Jag upplevde inte att det hjälpte, bara att jag blev mer och mer snurrig i huvudet. Undrar vad de gav mig..?

Efter väldigt många stick på höger sida, och flera väldigt djupa, så gick han över till vänstra sidan och jag stålsatte mig. Men det gjorde inte särskilt ont alls. Jag fick plötsligt möjlighet att titta på skärmen och såg då att äggblåsorna på vänster sida var väldigt små, alldeles för små. Efter bara två stick var Staffan klar. Jag sa till honom att jag oroat mig för detta, att många blåsor skulle vara omogna eftersom man valde att plocka så tidigt. Jag berättade att på Nordic så tar de inte särskilt stor hänsyn till de största blåsorna utan jobbar med den storlek som de flesta har. Han kommenterade det med tyå ”Jaha, dom gör så alltså. Ja… du har väl lärt dig se sådant vid det här laget”.

När jag gick ut ur rummet hade embryologen hittat fem ägg och jag kände mig väldigt bedrövad, om än känslomässigt bortdomnad på ett märkligt sätt. Jag återvände till maken och berättade om alltihop och han blev nästan förbannad. Sen hade jag väldigt ont i en timme. Klassikt ÄP-smärta med sammandragningar och värk. Jag fick intralipiddropp på kliniken eftersom sköterskan som skulle sätta droppet privat i Falun plötsligt gjorde sig oanträffbar och vägrade svara i telefon och på sms. Ett klart stressmoment och irritationsfaktor. Jag hatar människor som inte har ryggrad nog att bara säga nej. Vi hade ju hittat någon annan om hon bara sagt till från början.

Men men. Droppet gick på en timme. Lille E lyssnade på sin nya favorit Magnus Carlsson på Spotify, av honom själv kallad för ”Gubben” (hur hittar han allt där?) och lekte med flygplan som han fick av oss i en äkta mutpresent. Maken gick ut ur rummet i tio minuter och plötligt kommer E på att han är mycket kissinödig, vägrar kissa i blöjan som han har på, utan ska gå på toa. Där ligger jag snurrigt och fastsatt i ett dropp… Han kilade ut i korridoren och jag hörde hur han började snacka lite med någon innan jag lyckades ropa in honom med sträng röst igen. Min unge är inte blyg för nån. Han snackade med alla sköterskor och berättade om än det ena och än det andra. Jag gissar att hans skånska charmade dem rejält, de var väldigt glada för honom.

Till sist kom Staffan och berättade att vi fått 12 ägg. TOLV! Jag förstod inte hur det gått till, men jag kan ju räkna ut att minst 10 av dem är från höger sida.  Staffan lade dock in en passus ”Vi får se hur många som är mogna ockå.” Och den kommentaren sänkte mig som en sten. Det var precis detta jag var rädd för.

Vi fick komma hem vid lunch och återvände helt utmattade till stugan. Vi tog med oss thaimat från stan och åt nog alla ganska dåligt pga tröttheten. Jag hade fortfarande väldigt ont. Sen däckade jag och E medan stackars maken rastade Wegs. Ja, den lille hunden är med oss. Vi sov i flera timmar.

Nu ikväll har vi kollat på en disneyfilm, ätit rejäl middag och bara myst i vår fina stuga. Smärtan har avtagit rejält och jag har nu stora förhoppningar om att vara ganska bra imorgon så att vi kan hitta på något roligt. Imorgon mellan klockan 10 och 12 får vi besked om befruktningen och jag är smärtsamt pessimistisk ikväll. Jag har ingen bra magkänsla efter att ha sett alla de små blåsorna. Jag önskar innerligt att där är fler än 4 embryon så att vi kan fortsätta på plan A och långtidsodla.

Håll tummarna för oss <3

Tack alla ni som kommenterat och berättat om era erfarnheter i det förra inlägget. Jag är för trött för att besvara idag. Men en extra kram till er!