Med näbbar och klor…

Herre Gud vad jag var rädd imorse! Nu känns det som en annan livstid, så otroligt avlägset och dimmigt. Redan ett minne av en solig, krispig vårmorgon. Vi körde två bilar till Malmö eftersom maken skulle stanna i stan men jag tillbaka till jobb efteråt. Förhoppningsvis. Jag satt i bilen och djupandades mig fram kilometer efter kilometer. Jag kom fram i god tid och väntade in maken som lämnade E på dagis på vägen. Ett stort paket med ägg hade vi med oss till Dr O, något som blivit en tradition.

Han kom ut i väntrummet med sitt lugn och hämtade in oss. Vi pratade en liten stund och sen var det dags. Fy tusan vilket motstånd som fanns i min kropp!! Samtidigt som jag visste att det skulle kunna vara en väg ut ur oron så kändes det som att jag var på väg in i en ny katastrof. Undersökningen började och jag höll båda händerna för ögonen. Maken stod intill mig. Alla var tysta i vad som kändes som en evighet. Jag kikade mellan fingrarna och såg att maken var så allvarlig, spänd och med den där bekymmersrynkan mellan ögonbrynen. Rädslan stegrades och jag blev tvungen att fråga ”Ser du någonting??”. Dr O svarade lugnt ”Jodå, jag ser. Jag måste bara ställa in skärpan här…”

Det var verkligen ett TIDIGT ultraljud, på dag 5+4, det förstår jag nu. Mina äggstockar var svullna och förstorade fortfarande. De tycktes uppta hela skärmen. Dr O försökte komma runt dem och få bättre fokus på livmodern, som såg så liten ut i mitten. Liten, men väldigt tjock och rund. Helt i sin ordning, tydligen. Och i toppen av livmodern såg man ”en uppklarning”, som han sa. En vacker hinnsäck med en tydlig rund gulsäck i. Nästan som ett ägg med en liten gula i. Dr O bytte efter flera försök program på skärmen och plötsligt ökade skärpan och allt blev tydligare, och då såg vi alla under tystnad en skugga i den lilla, lilla hinnsäcken som vickade fram och tillbaka. Ett litet flimmer där inne. En puls. Vi var alla tre förundrade och Dr O frågade om vi också såg det han själv tyckte sig kunna ana. Ja, jo. Men det var knappt synligt. Kanske ett önsketänkande? Nej, det fanns ändå där.

Han mätte hinnsäcken och sa att den var i storlek 6+0, alltså några dagar före sin ålder men ändå helt lagom! Vi fick en ny tid till om 10 dagar, den 8 juni. Då ska vi förhoppningsvis kunna se mycket mer.

Lättnaden var omedelbar och bedövande. Det kändes som att världen stod stilla en stund för oss när vi efteråt satt utanför kliniken med en suddig ultraljudsbild i handen. En grå, grynig bubbla mitt i en svartgrå, grynig gröt. Knappt möjligt att förstå vad vi såg, men ändå en stor innebörd. Det finns något där på riktigt.