Med näbbar och klor…

Tack alla söta, rara ni för att ni hänger kvar här! Tack för era otroligt fina ord till mig efter KUBet!

Det tog flera dagar för mig att hämta mig. Spänningen släppte och med ens blev jag ännu mer trött och påverkad av mitt låga blodtryck (Som nu ligger på 90/60). När oron lättar finns det plötsligt mer plats för andra tankar, och efter ett år av konstant oro känns det som att jag just nu bara vänjer mig vid att tänka på vardagen och framtiden igen. Verkligen tänka, och inte bara fatta ryggradsbeslut varenda sekund. Efter en promenad med hundarna är jag nu förvånad över hur mycket jag hunnit fundera över på en timme. Allt från himmel till jord. Förut tänkte jag bara på en enda sak. Ett problem och en sorg. Jag var så fylld av smärta.

Det kommer att ta tid att hitta tillbaka till mig själv igen. Jag tror inte att det märks på utsidan alls, men på insidan pågår just nu en storstädning. En omorganisation av tankar och känslor, så många nya minnen att bearbeta och så många gamla att ta fram och glädjas åt igen. En smärtsam och ljuvlig process på samma gång. Jag tror att den kommer att ta minst lika lång tid som vårt kaos har pågått, antagligen betydligt längre tid än så.

Så otroligt mycket har hänt det senaste året. När jag ser tillbaka på våren och vår Falunresan nu så förstår jag inte, överhuvudtaget inte, hur jag orkade och vågade. Nu, när de smärtsamma 12 veckorna passerat och en vacker ultraljudsbild på en till synes frisk bebis sitter uppsatt på vår kyl, så förstår jag inte att jag orkade påbörja resan en gång till, fullt medveten om riskerna. Vi skrapade rent både sparkontot och orken och satsade allt på det sista kortet. Hur många gånger har jag inte stått inne på en toalett, någonstans i Skåne, och stirrat på mig själv i en spegel och tänkt ”Om jag börjat blöda nu… Om det är över… Så vet jag inte hur jag ska kunna överleva.” . Jag visste om att det skulle bli precis så när jag satte mig i bilen och åkte iväg till Dalarna. Ändå gjorde jag det.

Jag är innerligt trött, och jag vet inte om det beror på graviditeten eller på lättnaden. Det passar bra att vi har semester, även om det också innebär mer ”jobb”- mer disk, mer matlagning, mer handling och mycket mer tvätt och städning. Men ungarna är ljuvligt glada och vi hittar på ett litet äventyr om dagen. Imorgon ska vi plocka jordgubbar, idag har vi varit på marknad, igår var vi och badade i en sjö. Vad vi än hittar på så fylls vår tillvaro av deras skratt, roliga frågor och underbara kommentarer, som i en reklamfilm. Jag tankar upp mig på deras glädje och närvaro. Antagligen känner barnen också vår lättnad.

Lille E säger ett par gånger om dagen ”Mamma, jag är inte liten. Jag är stor. Jag ska bli storebror! Jag ska bära han. Jag får titta på din mage…” Sen ska han titta på ett litet födelsemärke på min mage, som han har upptäckt har formen av ett litet hjärta, och där tycker han att bebisen är. Enligt Lille E har jag en flickbebis i magen som ska heta Jenny, och han har en pojkbebis i sin som heter Alexander. Så många tankar… Min otroliga pojke, så klok och fin.

Enligt förlossningsdatumet på KUBet så är jag från och med idag i vecka 14, men nu känns inte veckonumret lika viktigt längre. Det viktigaste nu är att hitta ett sätt att kunna njuta av graviditeten och att våga lägga oron åt sidan. Det är väldigt svårt. Att glädjas och se framåt kan kännas som ett enormt risktagande, som att jag utmanar ödet och till och med ökar risken. Det kallas magiskt tänkande, när vi människor i försök att ta kontroll över en okontrollerbar situation tror att våra tankar och handlingar påverkar det som inte kan påverkas. Det gäller att orka ta steget ut ur boxen och inse att ens tankar inte kan styra ödet. Men det är svårt, för med ens förlorar man helt kontrollen. En del väljer nog att fortsätta att tänka att om de bara inte tänker ”för positivt”, inte köper några bebiskläder, inte planerar vad den ska heta, då kommer det att gå bra. Men vad förlorar de? Otroligt mycket glädje, utan att få någonting tillbaka. Ingen extra säkerhet i bonus som tack för deras självdisciplin och försakelse.

Så nu vill jag vara ännu lite mer modig och våga släppa taget om oron. Jag är värd glädje och tillförsikt. Bara jag kan ge mig själv det.