Utöver alla de fysiska krämporna så kämpar jag med mig själv mentalt. Jag har svårt för att förklara hur jag mår. Jag skulle vilja skriva att jag är superlycklig och bara njuter av att vara höggravid. Att jag är förväntansfull och ser målet så nära nu. Fyra dagar kvar till beräknad förlossning. Men så är det inte… Tvärtom är jag kanske mer rädd och orolig nu än tidigare. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå och föreställa mig att det kan… att det kommer att gå vägen. Jag kan verkligen inte förstå att bebisen snart ska komma ut. Jag har gått in i ett väldigt negativt tankemönster som (jag vet att det måste låta helt absurt) kretsar kring att det aldrig kommer att ta slut. Att jag kommer vara gravid för evigt, typ. Helt irrationellt. Eller att allt kommer att gå fel. Jag försöker att kämpa emot och njuter oerhört av de stunderna då jag kan känna intensiv glädje och förväntan när jag inser att det är på riktigt och att bebisen snart är här. Då njuter jag av att titta på den färdigbäddade spjälsängen, den packade BB-väskan, alla de små plaggen som ligger vikta i bebisens garderob, babyskyddet som väntar i hallen och det nyinköpta newbornsetet på Stokkestolen i köket! Men minst lika ofta viker jag undan från allt med blicken och ber en stilla bön om att det ska komma till användning och att vi nu inte ska snubbla på mållinjen.
Jag tror att min oro, som känns precis som missfallsoro och IVF-ångest, utlöses just nu på grund av att tillståndet i väntan på förlossningen påminner så otroligt mycket om de processer vi gått igenom under just IVFerna och missfallen. Det vill säga en total maktlöshet och total beroendeställning till min kropps signaler och förmåga. Jag tolkar, känner efter och googlar varenda förnimmelse igen. Och hoppas. Återigen uppfylld av bara en endaste tanke: att få gå i mål. Att vinna striden. Att få vår Lillebror. Och maken står återigen sidan om och undrar försiktigt utanför toaletten om allt ”går bra därinne?”, och skickar återigen ängsliga sms från jobbet som blir till ren och skär oro om jag inte svarar inom en halvtimme. Jag förställer mig att detta är nya upplevelser och känslor för de höggravida par som inte gått igenom vår kamp. Upplevelser och känslor som för andra enbart förknippas med den förväntan som ligger i luften inför bebisens ankomst. Men så kommer det aldrig mer bli för oss. Det går inte att vifta med trollspöet och radera det vi gått igenom ur minnesbanken. Vi måste acceptera att missfallen har förändrat oss och, ironiskt nog, för alltid tagit ifrån oss förmågan och glädjen i att förknippa graviditet endast med lycka och att lyckas.
Efter mitt förra inlägg fick Lille E kräksjuka, vilket för min del innebar ett fokusskifte deluxe! Plötsligt ville jag INTE FÖDA. Tänk att behöva lämna honom och åka iväg när han var så ledsen och mammig. Och tänk att kanske själv vara kräksjuk under en förlossning. Gaaaaahhhh!!! Jag kan knappt tänka mig något värre!
Jag är extremt psykosomatisk, så givetvis avstannade alla förvärkar som på beställning. Min kropp bara låste sig. Helgen blev ganska kämpig eftersom E var gnällig och sjuk. Jag bar honom, sprang (för att fånga spyorna i tid), och gjorde allt det min kropp egentligen inte orkar. Maken kämpade minst lika hårt. Men det krävs verkligen två för att ta hand om ett barn i det läget. För att minska risken för att jag skulle bli smittad antog maken alla saneringsuppdragen och tvättade, bytte lakan, skurade toaletterna med klorin osv, medan jag tröstade och tog hand om vår lilla kille.
I söndags var han ”kräkfri” och jag började pusta ut igen. Som på beställning kom förvärkarna tillbaka och jag låg vaken natten till måndagen med en värk var tionde minut. Onda värkar! Sådana som strålar ner i benen och utgår från ländryggen. Vid sju på morgonen försvann de och en ny dag började. En dag som höggravid, utan sömn med en rastlös treåring som märkte att mamma inte var på hugget. Vid lunch var hans 48 timmars karens över och jag insåg att det enda sättet att kunna samarbeta med honom var att göra något aktivt. Så vi åkte till Max och käkade hamburgare och tog sen en shoppingtur för att bunkra upp med kläder till honom. Han har precis bytt storlek och behövde nytt. Lille E var superduktig i affärerna. Han har starka åsikter om mycket och när det gäller kläder tycker jag att han kan få bestämma helt. Givetvis föreslog jag några plagg som jag tyckte var fina (Tröjor utan blaffiga tryck, i fina färger med någon detalj bara), men då tittade han på mig och sa ”Men mamma… Det är ju inget på den!”. Så det blev förstås Batman, Starwars, Blixten, monster, tigrar, robotar och annat som är tufft. Efter några timmar knallade vi ut till bilen med tre påsar med kläder. Och jag var givetvis helt slut.
Igår och idag har jag bara vilat mig. Eller ja… Igår sydde jag klart ett spjälsängsskydd och var ute med hundarna. Men jag insåg att det nog blev sista hundrundan innan förlossningen för nu kan jag inte röra mig alls utan att få sammandragningar. Hämta på dagis och laga middag är sådant som jag fortfarande gör och vill priorotera. Även om jag då får stå ut med kramperna i magen.
Ursäkta detaljerna, men idag har jag dessutom varit så kass i magen. Förstår att det KAN vara ett tecken på nära anstående förlossning, MEN att det också kan dröja… Jag är inte på världens bästa humör och lider lite av tristessen på sofflocket. Visserligen sover jag bort många av dygnets timmar, men annars kan jag inte göra mycket mer än att kolla på dåliga tv-progra, kolla sociala medier alldeles för ofta och grubbla över och bebisen verkligen tänker komma ut.
Hoppas inte det blir ett ”Vecka 41″-inlägg….
