Nu har det gått ett år sen vi satsade det sista vi hade på banken och i hjärtat och åkte upp till Falun för vår sista IVF. Tack Gode Gud för Falun. Jag har gått igenom varje minne och känsla igen, men denna gång med min lille bebis i famnen. Det är magiskt. Fortfarande så overkligt att vi lyckades. Vi firade Lillebrors ”skapelsedag” med tårta tillsammans med familjen och har bestämt oss för att fortsätta att göra så. Båda barnens skapelsedagar ska från och med nu uppmärksammas. Vi vill göra IVFerna till något positivt, något att fira. Vi vet exakt när våra barn skapades. Och vi vet hur de såg ut när de bara var en klump celler.
Efter tre månader blev livet plötsligt lättare. Jag minns att det var så med Lille E också. Känslan av ”kaos” mattas av och plötsligt börjar man få rutiner. Man förstår sin lille bebis och kan slappna av. Det tog mig tre månader att vänja mig vid att vara tvåbarnsmor. Nu får jag inte längre panikkänslor när maken måste arbeta kväll och jag ska klara av att laga mat, äta, rasta hundarna, bada och natta barnen ensam. Förut ville jag skrika åt maken -Jag FIXAR INTE det här!!! varje gång han lämnade mig ensam. Och när han kom hem sent på kvällen skulle jag kunnat skälla på honom i en evighet för att han satt mig i en situation där jag inte kunde räcka till för båda mina barn, och där jag varit tvungen att att välja vilken av dem jag skulle trösta ibland. Någonstans i ryggmärgen känner man att det inte är naturligt. En kvinna med ett nyfött barn ska inte vara ensam på det sättet. Det naturliga för oss människor är nog att ha en större familj som hjälps åt, en grupp med kvinnor runt sig som avlastar medan man knyter an till den nya bebisen. Men nu har vi hittat rutiner, jag och barnen. Lille E har blivit bättre på att vänta, jag har lärt mig Lillebror V:s signaler så pass bra att jag kan räkna ut hur lång tid jag har på mig innan han måste äta eller sova, vilket gör att jag liksom kan matcha ihop barnens behov. Men det är en utmaning.
Lillebror hänger med
När Lille E är på dagis så njuter jag helhjärtat av Lillebror. Vi gosar och pussas i timmar. Han är helt underbar. Till utseendet nära nog en kopia av sin bror, fast mindre och nättare ( E vägde 1,8 kg mer när han var 4 månader gammal!!) men till sättet helt annorlunda. Lille E var rastlös, nyfiken, bestämd, temperamentsfull och utvecklades väldigt snabbt. Han var först med allt och växte så det knakade. Han sov oroligt och ville inte vara stilla. Lillebror chillar. Han är bara så nöjd med livet. Han ler större delen av sin vakna tid och gurglar nöjt. Bara han får vara med så är han så nöjd. Han sitter i famnen och lyssnar förundrat, ligger i babygymmet och snackar med sina polare, eller hoppar glädjefyllt i sin hoppgunga. Det enda som gör honom ledsen är att åka bil. Annars är han bara… Nöjd. han skriker inte ens när storebror väcker honom med ett illvrål. Då fryner han bara på sin lilla näsa ett par sekunder och söker min blick, så fort han ser att jag är där så ler han igen och somnar om. Att se dem tillsammans är bara helt… Det finns inte ord för det. Men i de bästa stunderna varje dag så är jag så lycklig att tappar andan. Hjärtat liksom exploderar av värme i bröstet. När lille E sitter framför sin bror och berättar något viktigt för honom, V ler åt honom och E säger ”Mamma, han är så söt min lillebror… han är så himla söt.”. När jag hämtar på dagis och E springer mot mig som vanligt, men istället för att krama mig rusar han mot sin bror i min famn och kramar om honom länge, och så säger han ”Lillebror, jag har saknat efter dig hela dagen!”. Sen vänder han sig om till sina kompisar och fröknar och ropar ”Har ni sett min lillebror? Han är här nu.”. Alla har sett honom, varje dag. Men Lille E vill så gärna att någon tittar på lillebror igen medan han stolt står sidan om och håller honom i handen. Jag hoppas att dessa stunder etsar sig fast i mitt medvetande, att jag aldrig glömmer dem. Jag vill ha dem med mig för alltid.
Höna adopterar kycklingar
I hönshuset har vi ikväll genomfört en lyckad adoption igen. Vår fina tupp CG har uppenbara fertilitetsproblem, hans hönor lyckas aldrig ruva fram mer än högst en eller ett par kycklingar, trots att de roffar åt sig en hel hög med ägg. Vi borde nackat honom och skaffat en ny tupp… Men det kan vi bara inte. Samtidigt är det lite sorgligt att se hur hans fruar envist ruvar ägg som inte blir nåt. Igår kläcktes en kyckling av 15 ägg. Mammahöna låg kvar i redet idag och hoppades. Några ägg knuffade hon ut, de som hon kan känna är ruttna inuti. Vi fick åka iväg och köpa dyra maskinkläckta kycklingar, jag och Lille E. Ikväll kom vi hem med en liten kartong med sex små pipande liv. Så fort vi kom ut i hönshuset skrockade Mammahöna efter de små, som svar på deras pip ifrån kartongen. Det är lite klurigt att sätta in kycklingarna i det läget. Hönan tror nämligen då att man tagit de ifrån henne och blir sur, försöker picka en på händerna, medan kycklingen är liten och behöver komma nära hönan. Jag är lite feg när hönan blir så sur. Men i detta fallet gick det bra. Kycklingarna tultade fram till Mammahöna. En av dem hoppade upp mot hennes huvud och pickade på hennes näbb. Man riktigt såg hur hon smälte och genast lyfte sina vingar för att släppa in dem under sig. Trots att de aldrig sett en höna förr så hittade de snabbt sin väg in i värmen.
Åh Lisen, det gör så ont att läsa dina ord om din sorg. Jag är tacksam över att mina tankar och ord tröstar dig. Ja, bloggen har varit inaktiv, men jag tittar in ibland och kollar läget. Hoppas att du mår bättre nu. Hoppas att ni får ert efterlängtade tredje barn. Nä, det finns inga tankar som tröstar. Jag förstår inte heller hur det kan hjälpa att tänka att det var något fel på barnet, det är ju också en sorg. Vi är alla olika. Fö mig hjälpte bara att sörja och låta tiden gå, att vara ute och gå med mina hundar och bara känna smärtan. Att skriva. Jag klarade mig igenom det, och det kommer du också göra. Mot alla odds fick vi ju vår skatt till sist och han gjorde ju att hela resan fick en mening. Dit tror jag också att du kommer <3 STOR Kram till dig!!
Hej! Jag vet inte om din blogg fortfarande är aktiv men vill bara säga tack! Jag hamnade här när jag googlade på ”MA att komma ur sorgen” och kände det lite som att hitta den vän jag saknar att prata med om detta. I förrgår gick vi på KUB-test för att se att allt var okej, men jag förstod direkt när jag såg pyret på skärmen att något var fel. Sedan fick vi höra orden man fruktar mest av allt: ”Jag kan tyvärr inte se någon hjärtaktivitet.”. Hela tillvaron rasade. Vi skulle ju berätta för alla i helgen. Vi skulle ju fira. I stället ligger jag här och bara gråter och gråter, trots att tillvaron pågår utanför fönstret och trots våra två fantastiska barn som vi redan har. Känns som att jag aldrig kommer kunna bli glad igen. Vet inte ens hur jag ska orka ta mig upp ur sängen och utanför dörren någonsin igen. Min sambo gör allt just nu. Han blev såklart ledsen men tänker mer att det ändå var något allvarligt fel osv, jag försöker tänka det samma men det går inte riktigt.
På måndag har jag tid för skrapning men vet inte ens hur jag ska orka ta mig dit. Jag är rädd och undrar om jag kanske skulle ha valt tabletter ändå, då hade jag i alla fall kunnat vara hemma i tryggheten. Har googlat som en galning men känns som att välja mellan pest och kolera. Så otroligt jobbigt att inte kunna prata med någon om det heller. I går var vi på sjukhuset där vi som vi fattat det skulle få prata med någon om skrapningen och allt runtomkring, men det enda vi fick var ett kuvert med kortfattad och torr information om operationer.
Hur kommer man vidare? Jag vet inte. Men jag vill ändå tacka för din blogg och dina fina tankar om allt detta, jag ska försöka läsa så många inlägg jag orkar nu i kväll. Tack!
Så fint skrivet om kärleken mellan dina barn. Och din kärlek till dom. Din beskrivning av mötet mellan hönan och kycklingarna gjorde mig varm i hjärtat och nästan tårögd. Tänk vilka instinkter djuren har.
Skönt att du har landat lite mer i rollen som tvåbarnsmamma. När min son är jobbig eller jag är helt slut tänker jag på hur jag ska klara av ett eventuellt syskon till honom. Tanken känns skrämmande ibland.
Vet du, jag har också tänkt på att det liksom är meningen att man ska bo flera generationer ihop som förr i tiden. Tror alla mammor mår bra att ha vuxna omkring sig (i lagom dos) och inte vara ensam hemma hela tiden med en liten. Bara att få vara för sig själv en liten liten stund ibland och andas gör så mycket. Kram