Idag är det ruvardag 10. Aldrig förr har jag känt mig så positiv och säker efter en återföring som efter denna. Kanske beror det på att jag blivit gravid fem gånger i rad och undermedvetet förträngt att också jag kan få minus. Men jag tror inte det, jag har ju tänkt på det ständigt och varit rädd för att det skulle ske. Det är bara det att jag har haft, och har, så mycket symtom som verkligen fått mig att tro att det gått vägen. Illamåendet och saltsuget har funnits där, tröttheten som kommit de senaste kvällarna. Det eviga molandet i livmodern. Ömma bröst och inte en endaste droppe blod eller missfärgad flytning. Vitt, vitt, vitt. Det brukar betyda plus. De senaste dagarna har jag sprungit på toa som en tok och kollat efter i rädsla för att det skulle ha kommit blod. Så igår kände jag mig återigen sådär innerligt trött på att inte veta och att vara rädd, så vi bestämde oss för att ta ett test när barnen somnat.
Det är nästan genant att erkänna det, men jag var så säker på att det skulle bli ett plus och hade bara stålsatt mig för den missfallsoro som ett svagt plus skulle innebära. När det digitala fönstret blinkade till och texten ”inte gravid” dök upp så blev jag bara oerhört förvånad. Det kändes overkligt, som en märklig dröm. När det sedan började sjunka in så kom också tomheten och sorgen. Förtvivlan.
Inga fler barn. Ingen liten bebis i min famn. Aldrig mer gravid. Alla namn jag funderat över, inget av dem kommer jag att få välja. Pojkarna, som längtar efter att bli storebrorsor till en liten, det kommer aldrig hända. Nu är det färdigt. Klart. Ett kapitel i mitt liv som stängs, fast jag ännu inte är redo. Det är märkligt att erkänna det, men på ett sätt känns det som att mitt liv är över. Pojkarna är på väg att bli stora, jag älskar att se dem växa och utvecklas, bli självständiga. Men jag är inte redo för att de ska bli stora. Att inte ha en liten att ta hand om. Jag försöker sätta mig in i hur ”alla andra tänker”, de som tycker att det är sååå skööönt att barnen blir större så att man får mer egentid och frihet. Men jag känner ingen glädje med det. Barn är det bästa jag vet. Att vara mamma är det allra bästa som finns. Ska jag aldrig mer…?
Vi satte oss i soffan efter vi lämnat de negativa testerna (ja, jag tog ett extra) i badrummet. Vi pratade om våra alternativ. Fler IVF:er? Men båda två kände spontant att bara tanken fick oss att må dåligt. Att det skulle vara väldigt tufft att slänga oss in i det igen. Ännu en gång utan garantier och med stora insatser. Nu också med två barn att ta hand om samtidigt som vi skulle gå igenom äggplock, återföringar, dåliga besked… och den stora ekonomiska insatsen. Vi har två alternativ. Inga fler barn eller IVF igen, båda alternativen får mig att vilja gråta.
Det här lilla embryot har varit mitt skyddsnät, en trygghet, i 4,5 år. Jag har vetat om att det kunde bli så att embryot inte klarade sig eller blev ett minus, eller skulle bli ett missfall, men för min egen hälsas skull har jag tvingat mig själv att tro att vi skulle ha turen att lyckas på ett enda försök med Flingan i Falun. Och i alla dessa år så har det hjälpt mig att må bra. Alla bebiskläderna ligger så fint packade, i väntan på embryot från Falun. Nu blev det inte så. Hela livet är ett annat än jag planerat och hoppats på.
Där på min axel sitter förstås också det fostrande jaget som tjatar i mitt öra om tacksamheten igen. Jag har fått TVÅ pojkar. Jag har haft en sanslös tur. Hur kan jag ens begära eller önska mig något mer? Jag kan inte förklara eller redogöra för den längtan, den bara finns där. Så otroligt obarmhärtig och rå. Den längtan tar ingen hänsyn till det som varit och det jag fått. Den låter sig inte stillas av tacksamhet. Det är en längtan som fortsätter att värka i mitt bröst, en längtan som så gärna vill bli stillad av ett barn till i min famn. En tom plats i familjen som skulle blivit fylld.
Jag är trött, in i märgen trött nu. Denna trötthet som jag också trott var ett symtom. Varför blöder jag inte? Nu är jag på 16:onde dagen efter min ägglossning. Det är två dagar sedan mensen borde ha kommit. Den officiella testdagen är på lördag, om tre dagar, men jag ska jobba hela helgen och sova borta. Dessutom är ju klinikernas testdagar alltid löjligt sena. Finns det kvinnor som plussar så sent? Eller sätter de så sena datum för att undvika att få med de allra tidigaste missfallen? Efter återföring i naturlig cykel så borde ju testdagen vara samma dag som mensen skulle ha kommit.
Jag har sökt kliniken och mejlat Dr O två gånger, men inte fått svar av någon av dem. Jag känner mig lurad av min egen kropp. Min mens är aldrig sen. Aldrig. Tvärtom får jag alltid små blödningar flera dagar innan, som förvarningar så att jag inte ska glömma. Nu är det onsdag och mensen skulle varit här i måndags. Småblödningarna skulle ha börjat innan helgen. Jag känner mig gravid. Men testen säger NEJ.
IVF-världen slutar aldrig att förvåna och väcka stora känslor.
