För en timme sen tog jag första sprutan, 175 ie Gonal-F. Nu har jag klivit på karusellen, bågen är fastspänd och det är bara att hänga med. Just nu känns det inte alls lustfyllt. Jag är mest orolig ovh bekymrad och funderar mycket på om vi gör ”rätt” som börjar syskonförsök redan. Lille E är ju bara 14 månader, bara en liten plutt. Jag har hört att det är vanligt att man är orolig inför att skaffa syskon och undrar över om det är bra för sitt barn, men jag var ändå inte förberedd på jag skulle känna mig såhär orolig. Vi har haft en väldigt långsiktig plan sedan vi fick besked om att spontan graviditet skulle bli svårt för oss. Då bestämde vi oss för att lägga ner alla regler om hur och när man skaffar barn och bara vara glada för om vi fick något. Tätt emellan var inget problem då, snacka om lyxproblem tänkte man då. men nu är allt annorlunda, jag är annorlunda! Jag är någons mamma, han är mitt ansvar. Och nu nojjar jag, precis som alla andra mammor jag känner till.
Jag gillar Nordic IVF i Malmö! Känner mig trygg med Pia och med sköterskan. Det är litet och avsappnat. Inte så fancy som CuraÖresund, men där kändes allt så otroligt påklistrat och ytligt. De var trevliga, absolut! Men efter ett tag känns dessa leenden så otroligt påklistrade. Och jag kunde inte låta bli att fundera över vad konsten på väggarna kostade och hur dyr bil läkaren körde. På Nordic är det medmänskligt och enkelt. Jag gillar det!
