Bara en dag kvar av 2014. Jag hoppas på en ny början. Nu mer än någonsin.
De barn jag aldrig fick
Jag tänder tre ljus för de små liv som gick förlorade för oss under året som gick. Jag sörjer dem och tänker att de alltid kommer att vara en del av mig, även om betydelsen sannolikt kommer att skifta. Idag bara sorg. I framtiden förhoppningsvis en sorg med mening, något som behövde ske för att nästa barn ska komma till oss. Men vi är inte där än.
Överallt, i allt jag gör
Jag ser hur mina tre små ljus, de graviditer jag förlorat, avspeglas i allt jag gör. Hur sorgen är en del av den jag är. Att jag bär den med mig. Det är så det måste vara.
Jag känner mig oändligt ensam i min sorg. Jag blev mamma när jag plussade, varje gång. Nu är det ändå bara jag i min kropp. Och även om jag och maken är två i båten så ser vi världen ur olika perspektiv. Vi är alla ensamma.
Det blev inte som vi tänkt oss när vi skålade in 2014 med hoppfullhet och glädje. Men vad har vi för val annat än att välkomna 2015 med samma iver och hoppas på att vindarna vänder?
Jag tänker på dig som läser här. Tack för att du finns och att du klickar in hos mig då och då. Tack alla ni som följt mig hela 2014 och stöttat mig i soffan utan att ens vetat om det. När jag ser antalet läsare så vet jag att jag inte är ensam, känslan till trots. Vi är många. Våra resor är olika men vi går igenom samma kamp. Jag förvånas ofta när jag läser mina längtansvänners bloggar över hur lika tankar och känslorna är hos oss. Maktlösheten och förtvivlan är nog det som förenar oss mest.
Gott nytt år till dig. Jag hoppas att 2015 blir året då vi möts på andra sidan, i den värld som de flesta andra lever i.
Jag nynnar ”All the lonly people, where do they all come from?” (Eleanor Rigby, the Beatles).
Kram
L
