Idag har suttit i polisförhör i 4,5 timme, som vittne, gällande min svärmors död. Hjärnan är som smet, tankarna är tröga. Samtidigt har en vän väntat nervöst på resultatet av befruktningen efter ett äggplock igår och jag har känt mig så nervös för hennes skull. Nu gick det bra, 6 av 7 ägg blev befruktade. Men jag vet ju hur lång resa som återstår för henne, och att varje minut känns som en evighet. På något sätt blir det mer verkligt när någon man bryr sig om går igenom samma sak! Det är lättare att förstå sitt eget lidande genom medlidande för en annan. Märkligt.
Just nu känner jag inte mycket alls. Jag tar bara en dag i taget och är sjukskriven på heltid pga krisreaktion till mitten av februari. Återföringen känns långt bort! Den är efter begravningen. Just nu känns det som i ”nästa liv”. Det finns ett liv före och efter begravningen. När den är över finns det inget mer vi kan göra för svärmor. Jag kan tänka mig att sorgen kommer slå till än hårdare då. Fram tills dess kan man gömma sig i funderingar över val av sånger, psalmer och blommor.
På tisdag kommer ju ändå IVF-verkligheten slå till ändå. Jag kommer vara extremt nervös när de tinar upp vår lilla skatt. Det är nytt för oss. Vi har aldrig tinat upp tvådagars embryon innan. Jag har ingen aning om vad vi kan förvänta oss! Man tror att man varit med om allt i IVF-världen, men det kommer alltid något nytt.
