Sedan allt blev bestämt med Falun har hoppet börjat återvända. Och med hoppet kommer jag tillbaka, bit för bit. Plötsligt längtar jag och ser framemot sådant som jag brukade gilla. När det är fredagskväll så vill jag planera något, jag vill göra roliga grejer. Innan ville jag mest bara vara. Ta det lugnt, vila. Vara vi, ifred. Orkade inte vara bland andra människor. Allt sedan den dagen i september när ultraljudsbilden krossade mig. Då jag för första gången någonsin sa -Jag klarar inte detta, och menade det innerligt.
För varje dag som jag blir starkare växer också förmågan att se tillbaka och kunna sumera. Jag har verkligen varit på botten, förlorad och utelämnad, ensam på så många sätt, under en lång tid nu. Utan tvekan det tuffaste året i mitt liv, trots att jag redan haft en hel del motgångar förut. Jag tror inte att detta i längden gör mig starkare, inte alls. Jag har varit orolig många stunder för att jag, mitt inre jag, aldrig riktigt helt och fullt skulle komma tillbaka. Men nu inser jag att allt finns kvar, jag är inte starkare, men inte svagare heller. Kanske stresskänsligare nu, sämre tålamod, räddare och oroligare, men inte svagare.
På vägen hem i bilen idag sjöng jag. Jag som älskar att sjunga, och alltid har sjungit, kan aldrig sjunga när jag är ledsen. Texten om en förälders kärlek till sitt barn. En fin text, men som jag aldrig hade kunnat skriva till Lille E. Att skriva ner i ord min kärlek till honom skulle inte gå. Istället var orden plötsligt till mig själv.
”Du kan falla hundra gånger -jag ska rädda dig. Du kan slå mig hundra gånger -jag ska älska dig. Du kan springa härifrån, så långt det går, jag finns där ändå.”
Och som jag slagit på mig själv. Kanske är inte fallen de värsta, utan att man där imörkret vänder sig mot sig själv. Skuld och skam. Alla ”borden”, känslan av att vara otillräcklig när det enda man orkar är att finnas, tvivlet som säger att ”alla andra” hade klarat av smärtan bättre än just lilla jag.
Men ändå finns jag här nu. Jag finns kvar och jag är densamma. Jag förlåter mig själv och vet att jag gjorde mitt allra bästa, särskilt då jag inte var snäll mot mig själv.
Just nu mår jag bra! Jag blir inte ens ledsen när jag ser bebisar, barnvagnar och gravidmagar. Jag vill inte ha deras barn. Jag vill ha Lille Es syskon, och ingen annan har det barnet i sin mage eller vagn. Jag bryr mig inte om det andra så mycket.
Jag vet att detta är tillfälligt och att jag kommer att må sämre igen. Men det är okej. Och istället för att förberda mig själv inför att dala långsamt ner i backen igen så känner jag att jag vill njuta nu. Nu vill jag bara vara glad. Jag vill skapa nya glada minnen att falla tillbaka på om det blir tuffa tider igen.
Imorgon ska jag göra något som Jag tycker är riktigt, riktigt roligt (oc inte är för Lille Es skull), för första gången på länge.
Jag är tillbaka <3
