Ruvardag 12 idag, och på dag 11 började jag att blöda. Jag tog ett test av självbevarelsedrift för att snabbast möjligt ta kol på hoppet och givetvis var det smärtsamt negativt. Idag blöder jag också, även om jag inte kan säga att mensen kommit. Jag ringde Nordic IVF imorse och pratade med Eva. Givetvis peppade hon vidare och menade att det var vanligt med blödning i början av en graviditet också, även vid IVF, och att jag testat alldeles för tidigt. Jag ska fortsätta med progesteronet och hoppas på att mensen inte kommer. Eva håller tummarna. Och det är det här som gör beskedet av en IVF än jävligare. Det kan ta en vecka att få beskedet att det inte har lyckats från det att man tappat 99% av hoppet. Och den där sista enprocentaren är jävligt energikrävande och plågsam. Jag vet att jag inte är gravid. Jag är innerligt ledsen. Att misslyckas med en IVF är inte bara att fortsätta vara ogravid, det är att förlora något och någon som skulle ha varit. Det är att förlora en graviditet man önskat sig och längtat efter. En graviditet som man kunnat föreställa sig så tydligt att man nästan redan gått igenom halva känslomässigt. Jag hade föreställt mig våren, sommaren och hösten som gravid och jag hade förberett mig på att kanske kunna få en bebis i november. Det blir inget. Smulan var ingen överlevare. Och jag är ledsen över det, så innerligt ledsen och besviken. Att förlora ett embryo är en stor förlust för mig. Jag är biolog så jag kan förnuftsmässigt resonera kring varför alla embryon inte är menade att bli barn. Men det är precis som vanligt -förnuftet rår inte på känslan. När ska en vuxen kvinna lära sig det och sluta lägga energi på att försöka resonera sig ur en sorg??? Det gäller bara nu att vara ledsen. Finnas till i känslan och att inte fly. Det är nu det är dags att gå igenom det. Det handlar om att skita i tröstande tankar och ignorera förklaringar. Att våga sörja det som inte blev och aldrig kommer att finnas. Bara vara ledsen. Det är okej.
Sen kommer trösten. Men inte nu.
