Så säger min mamma att hon sa till barnmorskan när hon skulle föda min storasyster. Jag trodde kanske att jag skulle säga så när jag födde Lille E, men jag tror att min kamp för att få honom in i magen gav mig styrka även när jag skulle få ut honom. Jag kände aldrig att jag ville rymma ifrån förlossningen, trots att det gjorde jää ää äääävligt ont ju!
Men nu känner jag däremot att jag inte vill vara med längre. Nu börjar resultatet komma så nära, och i och med det vet jag att drömmen kan gå förlorad denna gången. Och smärtan kommer att slå ett hål i mig, om än bara tillfälligt. Jag kommer hämta mig igen, det vet jag ju. Men att hämta sig är ingen skön känsla, det är mörker. Jag ser dom där mörka molnen nu och jag är rädd. Drömmen om vår Smula, den får ju inte gå i kras. Men risken finns där, som ett hot. Tiden går och det är meningen att jag ska få veta. Men jag är inte modig, jag vill rymma.
Imorse vaknade jag av att C hämtat in en nyvaken liten go unge till vår säng. Jag kände hur hans små händer drog i min pyjamas så jag vände mig om och la mig tätt intill honom. Han tog tog tag i mitt ansikte och tryckte sina varma små läppar mot min mun i en lång hård puss, medan han mmmmm:made nöjt. Jag fick två pussar till, och de pussarna fyllde mig med lugn. Så mycket kärlek, så oändligt mycket kärlek! Det värsta hotet är ändå förbi, jag kan inte bli barnlös ju. Han är här min lille grabb och det är en otrolig tröst och styrka.
Men jag är rädd.
Jo så är det ju. Men det är omöjligt att inte tänka och känna. Förhoppningsvis får vi en händelserik helg så att vi kan tänks på annat också.
Fint skrivet. Förstår din rädsla… Men försök att inte känna efter så mycket, det eskalerar lätt iväg då (märker på mig själv iallafall
).