Jag rekomenderar inte någon i största allmänhet att köra IVF, lunginflammation och kräksjuka parallellt. Det funkar dåligt. Senaste dygnet har varit extra kämpigt då jag själv började må gräsligt illa och ha väldigt ont i magen, samtidigt har jag rejäl hosta. Och nu börjar också nervositeten komma smygandes. Ruvardag 7 idag. Det är en vecka sedan vi fick smulan och nu går det inte längre att skjuta det från sig. Både jag och C vet att beskedet börjar närma sig oss. Timme för timme. Jag har sagt det innan och jag säger det igen; att göra äggplock, ta sputor och vänta på besked om ET (embryo transfer) är ingen barnlek, det är tufft, men att invänta gravtestet är det jävligaste. Det betyder allt eller inget. Våra drömmar och förhoppningar står intill förtvivlan och besvikelse, vi vet inte hur det blir.
Jag försöker känna efter och hitta tecken som kan ge en hint om vad vi har att vänta oss, och det är så enerverande att just nu ha ont i hela magen. För just nu vill jag känna efter och framförallt känna om jag har växtvärk i livmodern eller om äggstockarna ömmar. Det hade varit välkomna positiva tecken. I förrgår var jag väldigt öm i äggstockarna och började därför hoppas rejält. Om embryot har fäst så skickar det nämligen signaler till äggblåsorna som börjar tillverka understödjande hormoner. Vid en vanlig graviditet känns inte detta då man har en eller två aktiva äggblåsor, men vid IVF kan man ibland känna det. Just nu har jag ont i hela buken. Jävla kräksjuka. igår kände jag dessutom ingenting.
Jag brukar aldrig tjuvtesta, jag är ingen fan av graviditetstester generellt. Jag tycker mest dom har hånat mig och sårat mig när vi har setts. Men nu har jag erfarenhet av att de kan vara glädjande och snälla också. Jag tycker dessutom att IVFare och andra som kämpar för barn som vågar testa är modiga. Jag blir imponerad över hur de vågar ta tjuren vid hornen och se resultatet istället för att hålla för ögonen och blint vänta på ett utsatt datum från en läkare då testet ”får” genomföras. Så idag tog jag ett tjuvtest trots att jag visste att man inte får positivt på 7 dagen. Jag tänkte att det inte skulle göra något att få ett minus, men det gjorde det ändå. Det sågade ner några grenar av hopp på det här IVF-trädet. Vilket ju är märkligt egentligen. Men jag blev lite deppig. Samtidigt har jag bestämt mig för att fortsätta att tro på smulan. Jag har varit ovanligt hoppfull hela denna processen och jag vill fortsätta med det. Jag vill stå i hejarklacken snarare än att ta en gravöl för tidigt med skeptikerna. Man lär sig något av varje jobbig process i livet. Kanske kan jag lära mig nu att det aldrig är farligt att hoppas?
HEJA SMULAN!!!!
