Det är så glädjande och tröstande att se statistiken för min blogg! Otroligt att ni ännu är så många som hittar hit och läser mina inlägg. Om någon av er får stöd och tröst av vår resa så var det värt det. Du som läser är inte ensam, vad du än känner så har jag känt exakt likadant. Hopplöshet, ovisshet, ensamhet och sorg. Barnlöshet är en urjävlig sjukdom. Det finns inga ord som tröstar, men att veta att man inte är ensam kan lindra.
Det passerar inte en dag utan att jag tänker på embryot vi lämnade kvar i Falun när vi åkte från staden i maj 2015. Då var vi känslomässigt uttröttade, rädda och panka efter fyra missfall och sex försök. ”På det sjätte smäller det…” sa man ju som barn och det stämde för oss. Men när vi lämnade Falun hade vi förstås ingen aning om att våra andra unge äntligen blivit till. Vår fantastiska Edvin. Det var honom vi kämpade för med näbbar och klor, och han var värd varenda tår och tanke. Jag är otroligt stolt över mig själv för att jag orkade och vågade kämpade vidare mot alla motgångar. Att sätta Edvin till världen var det svåraste och mest smärtsamma jag gjort i hela mitt liv. Då menar jag inte förlossningen utan den två år långa resan från att vi gjorde vårt första syskonförsök med IVF tills att han var född.
Vi är idag familjehem och har tagit emot ett barn som varit svårt traumatiserat. Därför har embryot fått stanna i frysen. Vi har inte haft ork eller kraft att påbörja en ny resa, med vetskapen om hur den kan påverka oss om det går illa. Vi har behövt vår styrka till att stå pall och orka fortsätta kämpa för ett barn som inte kommit från min livmoder. Vi har samtidigt längtat efter att försöka, men det har faktiskt varit helt omöjligt. Nu börjar vårt placerade barn må bättre och hennes mentala hälsa är stabiliserad. Det tog 1,5 år att nå fast mark. Vi känner båda att det börjar bli dags eftersom Edvin nu är exakt tre år. Barnen frågar mig varje vecka om jag har en bebis i magen. De vill allihopa ha ett syskon. Min syster fick en bebis i somras som är gudomligt glad och gosig, så nu tror våra barn att alla bebisar och småsyskon är så.
I förrgår skickade jag ett mejl till Livio i Falun. Jag har tänkt göra det i två månader nu men hela tiden skjutit upp det. Efter bara en timme ringde en sköterska upp. Då blev det plötsligt så verkligt. Dörren öppnades upp igen, till en värld som blivit en del av den jag är. Tack vare IVF-världen är jag mamma idag, och trots att jag skälver av obehag vid tanken på att stiga över tröskeln igen så känner jag en otrolig tacksamhet. Sköterskan var väldigt trevlig och intresserad. Hon frågade när jag har nästa ägglossning, bad mig använda stickor och att ringa när det är positivt så kan jag komma 5-6 dagar senare för återföring. Jag sa att jag behöver mer tid på att vänja mig vid tanken att försöka igen. Dessutom har priset höjts otroligt mycket sedan 2015! Nu kostade en återföring 15000 kronor!! Då tror jag att vi betalade ca 10 000 kr.
Jag lämnande cellprov igår. Det vill man ju ha gjort innan blir gravid. Idag fick jag en remiss från Falun att jag ska lämna in nya smittprover. Jag har själv beslutat att jag vill göra en vanlig gynundersökning först och se så att allt ser normalt ut med livmoder och äggstockar så att embryot får bäst chanser.
På ett sätt är vi igång igen. Men på ett sätt inte…
