Vi hade ju bestämt att embryot skulle hämtas hem denna höst. Men jag orkar inte utsätta mig för det. Det är som att stå i det högsta hopptornet och kika ner i det svarta vattnet, som finns långt nere under mina fötter. Tillvaron är trygg nu, min hud är varm och jag är okej. Det där hoppet, klivet ut och sen vara fallande i minst två veckor till ett test. Sen att antingen landa det iskalla och mörka, eller fortsätta falla i 10 veckor till. Jag klarar det inte. Inte just nu. Jag har kontaktat min gynekolog och han svarade genast att när vi är redo är han redo. Världens bästa doktor O. Jag har besökt hemsida till kliniken i Falun flera gånger. Insett att priset för återföring stigit med 70% på tre år. Är inte det helt sjukt? Det blir att köpa en ”trisslott” för 17 000 kronor igen. Hur mycket pengar har vi lagt in i privata företag för att få barn? Ett par hundratusen… Jag vill säga att pengar inte spelar någon roll, särskilt nu när jag har mina fantastiska söner. Men det är fortfarande otroligt ofattbart att andra kan älska sig till barn, medan vi måste lida och betala. Trots att det är klassat som en sjukdom. Ilskan kommer tillbaka, men jag sväljer undan och backar.
Orkar jag? Jag försöker lägga det på ”Orkar jag med en bebis till just nu?” för den frågan är så mycket lättare att bära. Den ger mig makten. Men egentligen vet jag att det handlar om huruvida jag orkar ta klivet ut, vara utan skyddslinor och möta mörkret igen.
