Min minsting är nu två år och fyra månader, han är en ”stoor pojke” som han själv säger. Särskilt övertygande är han mot sin storebror som nu är fem och ett halvt. ”Jag är faktiskt stooooor” säger han och spänner ögonen i storebror som varje gång fnissar hejdlöst och tycker mest det är ett skämt. Han är ju liten ju, tycker Lille E, en småtting som inte kan shuffla och som inte fattar nåt. Ofta leder detta till en fajt som man får avbryta och lillebror gråter intensivt ”Du får inte säga såååå”. Några minuter senare är de sams igen. De bästa stunderna i livet är när de är kärleksfulla mot varandra och visar omtanke, och det händer också ofta. Om Lille E bryter ihop över någon detalj som inte passar in i hans världs så kan Lillebror vara först på plats med en liten hand på hans axel och säga ”såååja, sååja, ta det lugnt. Andas. Vill dy ha lite djicka? Säns det bra nu?”.
För precis ett år sedan fick de också en storasyster. En sexårig flicka från Afghanistan som saknar biologiska föräldrar. Det har varit ett intensivt år för oss alla. Vi har alla behövt omforma oss och våra roller har testats. Lille E har varit bekymrad och svartsjuk en hel del, medan Lillebror tagit det med ro. Vår flicka är en fantastisk liten människa men med en otroligt tung ryggsäck, vilken vi numer hjälper henne att bära allihop på varsitt sätt. Jag trodde inte att det skulle bli lätt och det har varit ännu svårare än förväntat. Men nu ser vi att det är på väg åt rätt håll och hon har äntligen kommit fram i vårdkö för sin traumatisering. Livet kommer att bli lättare för oss alla när hon blir frisk.
Mitt i allt detta, med tre barn och min makes dotter, så tänker vi ändå ofta på vårt embryo i frysen. Jag tänker på det varje dag och nu pratar vi om det allt oftare. Till hösten ska vi sätta tillbaka det in i min livmoder, det har vi bestämt. Det ska bli skönt att få frågan besvarad om det lilla embryot är vårt barn eller bara ett minus till. Vi har ju undrat i tre år. Samtidigt kommer det kännas väldigt jobbigt att förlora den ”försäkring” som embryot i frysen inneburit för oss. Jag ser inte framemot att hamna i det känslomässiga kaoset igen, och jag vet inte hur jag skulle klara av en förlust. Kanske blir det så att en återföring startar en ny känslomässig process som sedan fortsätter med fler IVFer. Jag har ingen aning. Det hela är väldigt ovisst. Mest av allt hoppas jag förstås att hela den resa kan avslutas med ett tredje barn, som kommer till utan en sådan oändlig fajt…
