Det tog inte många timmar efter återföringen förrän jag var nere i mitt eget träsk av analyser och grubblande. Dagen efter återföringen, nu i måndags, satt jag på ett seminarium på eftermiddagen när jag började känna molvärk från livmodern. Jag tolkade det genast som en hälsning ifrån Flingan i magen. Därefter fortsatte det så under både ruvardag 2 och 3. Jag blev lite galen av det eftersom jag VET att det enligt all vetenskap inte ska gå att få symtom så tidigt. Jag skrev till sist ett mejl till min gynekolog, som hjälpt oss genom hela våra resa att få båda barnen och även nu finns som ett stöd. Han svarade att det jag kände av troligtvis var att man varit inne och ”rotat” i livmodern med en kateter nyligen. Jag nöjde mig med svaret men kände mig ändå lite tveksam. Jag har ju varit med om histeroskopi, då man går in i livmodern med en kamera och jag kan inte minnas att jag hade molvärk i så många dagar efter.
Igår, på ruvardag 4, var jag och handlade på Gekås med en kompis. Jag satt på huk och letade efter rätt storlek på en mössa en bra stund och när jag sen reste mig och sved det till rejält i ligamenten i buken. Den känslan har jag aldrig haft när jag varit ogravid. De där svidiga ligamenten har för mig bara känts av när det funnits skäl på grund att äggstockar och livmoder varit aktiva. Nu är jag ju i naturlig cykel, så det ska inte finnas någon överstimulerad äggstock eller växande livmoder om inte Flingan lever och har växt sig fast. Jag försöker ta det med ro och hålla mig optimistisk. Det här kan betyda allt och ingenting. Samtidigt känner jag mig tryggare nu när jag vet att jag äter mediciner till syfte att förebygga fler onödiga missfall. Jag vet att vi har lyckats förr, så det är ingen omöjlighet. Samtidigt känns det som att man ju inte borde kunna ha sådan otrolig tur två gånger på rad.
På alla forum så växer en föreställning om att progesterontillskotten ska ge biverkningar som dessa, det vill säga molvärk och även ömma bröst (har inte jag), men när man läser bibackssedeln finns det inte med som biverkningar alls. Detta är min tionde återföring och jag har inte känt något sådant av varken Crinone eller Lutinus när jag fått negativt resultat (tre gånger) av behandlingarna. Däremot avskyr jag Lutinus som ger extrem sveda, torrsprickor och svampinfektioner. Jag kan inte förstå att ett sådant preparat, som så många lider av att använda, fortfarande används! Jag vägrar Lutinus och begär alltid Crinone.
Men så har vi Crinonets baksida… färgerna och konsistenten. Man för in den som en vit creme i pipett och den kommer ut som gummiaktiga bollar i beige, rosa och aprikos. Det är obegripligt och obehagligt. Varenda gång är man orolig för att en blödning är på ingång. Blödningar är ju det vi alla fruktar mest. Blödning betyder förlust och sorg.
Jag fortsätter med mina Innohep-sprutor och 15 mg kortison om dagen. En dag i taget nu. Ruvardag 5 är ju fortfarande bara i början. Jag brukar börja bli mer nervös efter dag 6.
Det här embryot är så speciellt. Jag har tänkt på det varje dag i mer än fyra år. Jag har under så lång tid föreställt mig det som mitt nästa barn, även om jag hela tiden varit medveten om att det varit en dröm. Om det inte skulle bli något så kommer det innebära en stor sorg för oss.
