Det var en strålande vacker morgon i Falun. Solen sken från en isblå himmel tillsammans med varje träd vars krona lyste så gult att jag funderade ett slag över om det finns ett Falun-filter på verkligheten. Jag minns naturen som så skarp och full av vackra kontraster från den vecka vi var här 2015 och gick igenom vårt sjätte syskonförsök. Men i morse var min värld så till bredden fylld av intensiv nervositet att det mesta kändes dunkelt och dovt. Jag klarade inte av att äta frukost i hotellets matsal utan tog med mig smörgåsar till rummet där jag sedan ägnade förmiddagen åt att springa på toaletten, då hela magen protesterade av min oro. Klockan 11 checkade jag ut och tog en kort promenad bort till Livio. Det var overkligt att vara där igen. Den pampiga byggnaden med sin polerade och imponerande stentrappa upp till översta våningen där den röda mattan fortfarande ligger utrullad, kantad av mässingsstolpar med klassiskt rep, som ramar in de sista stegen in på kliniken. I mitt huvud gick livet i parallella spår. Nutid parallellt med maj 2015. Nu ensam, då här med maken och Lille E. Då ett fullt väntrum, och känslan av att vi tog med oss elefanten in i porslinsaffären när vi tog Lille E, då två år, med oss in. Nu ett tomt och mörkt väntrum. Om inte dörren varit olåst så hade jag trott att det var stängt och att jag fått fel dag och tid. Jag satte mig ner och väntade. När klockan slagit halv tolv och mer därtill började jag bli ännu mer nervös och otålig. Ännu ingen annan människa i sikte. En kopp te senare började jag leta och gick ut på den röda mattan igen och över till korridoren mitt emot. Här kände jag igen mig från den förra återföringen. Jag satte mig i det väntrummet och kunde nu åtminstone höra röster. Tiden gick. Det var gudstjänst på radion och prästen välsignade alla barn och föräldrar, och bad Jesus ta emot all oro och maktlöshet. Fint i stunden, även om jag inte är troende på det sättet. Jag log lite och mindes hur jag och maken sist skrattade så mycket åt just den radion eftersom han menade att det var jag som var signalmottagare då mina öron såg ut som små paraboler med alla akupunkturnålar som stack ut. Jag tog en kopp varm choklad och gick fram och tillbaka i korridoren. Min oro handlade givetvis om huruvida embryot klarat upptingen eller inte. Ingen tog emot mig, ingen fanns att fråga.
När mer än fyrtio minuter passerat efter bokad tid kom till sist en läkare, hon log och ropade in mig. Jag hälsade inte ens utan sa bara högt -Jag är så fruktansvärt orolig och nervös nu. Har embryot klarat sig? Hon såg förvånad ut och svarade -Ja, annars hade vi ju ringt klockan nio. Jag svarade henne att jag inte kunde veta det, utan har istället varit nervös hela morgonen och nu suttit i väntrummet och trott att något hänt med embryot eftersom det aldrig kom någon och tog emot mig. Hon bad om ursäkt och menade att jag borde fått den informationen. Embryot var fint och mådde bra. Jag blev så extremt lättad att jag hade velat sätta mig ner på golvet i slussen jag fått komma in i och bara pusta ut. Istället bad jag henne vänta så att jag kunde messa maken att allt var bra. Jag fick byta om och komma in i undersökningsrummet. Där visade hon genast mig embryot på en skärm. Denna gång är den första som blastocysten inte helt vecklat ut sig efter frysningen ännu. Men hon sa att den såg jättefin och gav mig recept på kortison, innohep och crionone. Hon repeterade ordinationen tre gånger, jag tror hon såg hur otroligt stressad jag var. Jag frågade efter våra chanser och fick svaret 36%. Jag hade velat höra minst det dubbla, men jag har ju varit med i karusellen förr och kan egentligen alla svar.
Jag fick lägga mig ner och äntligen få tillbaka den lilla bit av oss som vi lämnade kvar i Falun för över fyra år sen. När jag lämnade kliniken var jag gråtmild och rörd, och sa högt ”Nu åker vi hem” till flingan därinne. Jag gick genom staden, med den välbekanta känslan av att vilja knipa och gå extra försiktigt trots att jag mycket väl vet att embryot inte kan trilla ut. Alla IVF-känslor var tillbaka fullt ut. Jag messade maken och skrev att jag hade velat krama honom och gråta mot hans axel en stund.
Nu sitter jag på tåget hem med en bedövande trötthet och ett lugn. Jag fick tillbaka embryot och jag får ta med mig det hem. Sen vet vi inte mer. Nu måste vi ha turen på vår sida. Jag kan inte göra mer än att ta medicinerna och låta alla känslor få riva i mig i minst två veckor. Nu är jag som en liten, liten flotte på väg ut på ett stort och osäkert hav. Så är villkoren för att få barn med IVF. En fantastisk möjlighet om man orkar mer stormarna och kan stå ut med att ömsom vara på högst upp på vågens topp, med en kittlande känsla av rymd och framtidstro, till att kastas ner i ett mörker och en tröstlöshet som kan ge känslan av att man är på väg att drunkna i sin egen oro och sorg. Det är villkoren.
Tåget passerade Främby Udde på vägen ut ur stan. Jag såg de bekanta vyerna av skärgården från våren 2015, då kampen var som mest intensiv. Minnena blev så otroligt skarpa, som om allt som passerat däremellan skett mellan två akter, i en kort fikapaus medan ridån varit fördragen. Först nu har det riktiga livet startat igen. Eller tvärtom, nu är det den sista akten i vår prövning som har startat. Ett intensivt drama. Fikarasten är över. Strax därefter ringde Dodde upp mig via Facetime. Hans söta lilla ansikte på skärmen medan han visade mig en teckning med en halloweenpumpa och ett monster som han ritat till mig. Återigen gick livet i två parallella spår, dåtid och nutid inramad av enorm tacksamhet. Tårar som ville tränga fram, och hade jag tillåtit mig hade jag kunnat börja störtgråta där och då. Tänk att han blev till här. Efter så många förtvivlade försök och så många förfärliga förluster.
Missfallen är nu arkiverade efter ordning och hummer i mitt inre. Jag minns dem alla så tydligt, men känner inte längre någon sorg, bara enorm sympati med den jag då var. Som om jag står utanför mig själv nu. Det var förfärliga förluster. Jag hoppas jag ska slippa vara med om det en gång till. Nu vill jag att denna mirakelkur ska ge oss vårt tredje mirakel. Jag önskar det så innerligt och intensivt att det nu är svårt att förstå hur vi kunde vänta så länge med att hämta hem lilla Flingan från Falun.
Nu åker vi hem.
