Det är nu tre och ett halvt år sedan ”Dodde” föddes och gjorde mig till tvåbarnsmamma. Ett mål som krävt en lång och hård kamp, både fysiskt och mentalt, för att nå. Sex försök som också ledde till fyra missfall och ett minus. I fyra och ett halvt år har hans ”tvilling-embryo” legat kvar i frysen i Falun. En liten, liten snöflinga i en tidsmaskin. Våra celler sammanblandade i en mikroskopisk prick som kan vara vår stora nästa kärlek eller vår nästa sorg. Jag har tänkt på vårt embryo varje dag, under så lång tid, med både längtan och fasa. Jag har hela tiden vetat att det inte var ett alternativ att låta chansen passera. Att kryssa i destruktion på lappen, som varje år i maj kommer till oss från Falun, skulle vara att svika oss och att alltid tvingas undra om vi kunde fått en solstråle till i vår familj. Men samtidigt har det känts så otroligt svårt att kliva på karusellen igen och utsätta sig för alla dessa svåra känslor, som IVF och återföringar innebär. All oro är för mig det värsta.
Men nu sitter jag på tåget till Falun. Jag är på väg mot vår lilla prick och hoppas på att få hämta hem den till min livmoder. Chansen att den klarar upptiningen imorgon är 90%, säger kliniken. Jag är fakta- och statistikberoende. Men trots att jag litar helt och fullt på denna mycket gynnsamma siffra så är jag ändå livrädd för att de tio dåliga procenten går oss emot. Tänk att vakna upp i Falun imorgon och få ett samtal från kliniken som innehåller ordet ”tyvärr”…
Jag åker ensam. Vi har ingen anhörig som kan passa våra barn över en helg, och de är heller inte vana vid det. Bara att jag skulle åka iväg var en stor sak för grabbarna. Det blev många pussar och kramar i dörren. Och just i den stunden, när jag andades in deras doft och kände värmen från deras mjuka kroppar mot mig, så hann jag tänka att hur det än går är jag världens lyckligaste. Vi har haft en sådan tur. Vi har varit så modiga. Pojkarna betyder allt.
Men den tanken förenklar ändå tillvaron allt för mycket. Det är en tanke som bottnar i oändlig tacksamhet för det vi har. Men det är också en tanke som nästan förbjuder önskan om något mer. Samtidigt som den tröstar så kväver den behovet att få länga efter fler barn, något som är självklart att föräldrar som fått barn naturligt har rätt till. Jag har alltid velat ha många barn, en stor familj. Innan vi fick beskedet om våra förutsättningar så drömde jag om fyra eller fem barn. Det var en stor process för mig att minska ner drömmen till två eller tre. För att vara ärlig har jag inte lyckats med att förlika mig med tanken på att det bara blev två. Alla pojkarnas kläder ligger packade i kartonger och sorterade efter storlek. Vi har behållit barnvagnen, gåstolen, babysittern… ja, allt som vi varit nöjda med finns kvar. Ibland har jag tagit fram de två gigantiska lådorna med bebiskläder och tänkt att jag nog ändå kunde sortera ut en del att skänka bort. Vi har orimligt mycket kläder i storlek 50-86. Men det går inte. Det slutar med att jag står och lukar på plaggen och minns när jag handlat dem eller fått dem och av vem. Jag känner tygen i mina händer och kan minnas exakt hur det kändes att hålla bebisen i min famn, se framför mig hur de sovit så sött i varje pyjamas. Det slutar alltid med att jag, med stor möda, packar ner alla plagg igen och får kämpa med att få på locken på de överfulla plastbackarna. Just bebiskläderna ligger i plastbackar, säkert en omedveten handling av mig för att bevara den underbara doften.
Ibland önskar jag att jag vore en av de mammorna som ”nöjer sig” med ett eller två barn och vars längtan försvinner. Det verkar vara som att vi är olika skapta biologiskt när det kommer just till att längta efter barn. En del av mina vänner är helt klara med småbarn och suckar av minnena av att ha bebisar. ”Aldrig mer, det är så skönt nu när de är stora!”. Medan andra är som jag och suckar av längtan när de ser en stor gravidmage eller en nyfödd bebis, trots att de redan ar två eller fler barn.
Jag är 38 år nu. Om vi ska få vår tredje så är det dags att sätta igång nu. Vi har ingen plan som går förbi återföring av snöflingan i Falun. Om det inte blir en bebis så får känslan det leder till avgöra om och hur vi ska gå vidare. Men nu är jag här, på väg till Falun. På väg att kanske hämta hem mitt barn. Om vi har tur. Statistiken säger 50% chans. Så det handlar om att myntet ska falla med rätt sida upp.
Detta är vår tionde återföring. Av de nio som vi gått igenom har jag blivit gravid sex gånger. Bara en gång vid blastocyståterföring har jag inte blivit gravid. Mina förhoppningar är därför oroväckande höga nu. Igår fick jag intraliddropp och började med kortisonet. Imorgon, om upptingen går bra, så börjar jag med de blodförtunnande sprutorna (Innohep). Vi är igång. Vi är på väg. Jag är på tåget.
