24 OctKnappt ens en ruvardag. Negativt men ingen mens.

Det är 11 dagar sedan återföringen. Jag tog ett testa-tidig-test imorse och fick det resultatet jag förväntade mig. Minus, igen. Så jag valde själv att sluta med Crinonen och nu även Innohep (blodförtunnande). Jag talade med Livio i Falun igår och de kan inte förklara varför min mens inte kommit trots att jag testat negativt. Vi vet ju att jag hade ägglossning för 18 dagar sedan nu. Enligt Falun kan inte Crinonen fördröja mensen i naturliga cykel särskilt länge. Det märkliga är att jag ännu har molvärk i magen, och till och med strålningar i ryggen. Jag har också dragningar i ljumskarna, ömma bröst. Jag känner en obekväm tyngd i tjej-magen, en svullnad som jag inte känner igen. Men det finns inget som kan förklara detta. Jag måste bara vänta ut blödningen, och jag inser att det kommer att bli likt en missfallsblödning. Fortfarande har jag inte ens haft en föraning om att mensen är på väg. Vitt, vitt, vitt är det förbannade trosskyddet.

Jag känner mig tom. Innerligt ledsen och besviken förstås. Kanske mer ledsen än jag var förberedd på. Jag hoppades mer än jag vågade erkänna. Jag har hoppats under så lång tid att detta embryo skulle vara vår lyckoamulett. Att vi skulle avsluta med en enkel väg in i målet. För en gångs skull. Få uppleva det en endaste gång, att kunna få ett barn utan att kämpa med för sitt liv. Betala en massa pengar, ja, men slippa gråta och förtvivla.

Det som är jobbigt är att i mina tankar på framtiden så finns det ett barn till. Har alltid funnits. Ni som följt bloggen vet att jag började oroa mig över om det inte skulle kunna bli ett barn till medan min minsta fortfarande var en liten bebis. När kampen för vår tvåa var så tuff sörjde jag även att möjligheten till en trea också krympte. Jag ifrågasätter min egen längtan trots att jag har haft den sedan jag själv var ett barn. Det är en del av den jag är som jag nu ifrågasätter, och det gör ont.

Jag har alltid haft som främsta mål att bli mamma och få många barn. Har alltid velat ha fem. Tänk vad underbart med fem barn! Det kan förstås aldrig bli aktuellt. Jag pluggade på universitet i så många år, fylld med en stark barnlängtan, bara för att jag skulle kunna ge mina kommande barn en trygg framtid. Allt jag har gjort hittills är med fokus på barn. Nu är det kanske över och jag är bedövad av intensiteten i alla känslor. Hela jag är i uppror. Demonstranter och motdemonstranter möts inuti mitt bröst. Jag hör röster skrika ”Inget pris är för högt! Ett barn till!!” som möts av ”Aldrig mer IVF!!”. Alla röster är mina egna. Samtidigt är det så tyst. Helt knäpptyst. Allt är precis som vanligt, trots att allt har förändrats för mig. Mina livsvillkor.

Jag har kollat upp kliniker, priser och behandlingar idag. Mest för att jag ska få en känsla av kontroll. Jag vill känna att jag har ett val. Blir det inte fler försök så är det för att vi valt bort det. Jag vill veta vad vi väljer bort. Jag har vägt fördelar och nackdelar, medan jag väntat på mensen. En chans att få ”begrava” Flingan från Falun tillsammans med alla de dagdrömmar jag haft om den lilla. Mensen efter en IVF eller ett FET är en sorts begravning, ett smärtsamt farväl av det som aldrig blev. Nästa steg är att radera bilden på embryot i telefonen. Men först mensen.

Comments are closed.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu