Okej, så här är det. Ni som ruvat vet om att vagiatorerna man stoppar in också kommer ut i olika konsistens och form. Jag har haft både Crinone, Lutinus och Progesteron. Progesteron var värst, som stearin i trosorna. Alla underkläder blev förstörda och det var extremt obekvämt. Lutinus var tabletter man tog (i slidan) tre gånger om dagen. Jag fick sveda av dem och trivdes inte alls. Crinone har fungerat bra. Det är min tredje IVF med Crinone, tog den bland annat när jag blev gravid med lille E.
Idag kom crinonen ut i ny färg. Ingen mysig information, jag vet! Men sannolikt händer det många. En liten ljusbrun klump i allt det vita. Väldigt liten. Men tillräckligt stor för att sänka allt mitt hopp på två sekunder. Platt som en pannkaka föll jag. Nu kommer mensen nu är det över. Min fina lilla Blasto… Sen sprang jag på toa en gång i timmen hela eftermiddagen. Men det kom inget mer, mer än vita vanliga rester. Efter lite googling har jag förstått att Crinone ändrar färg och kan komma ut i rosa och bruna nyanser. Otroligt obehagligt och ångestframkallande! Det känns skönt att veta och det fick mig att plocka upp hoppet som jag dumpat på badrumsgolvet sidan om toan. Jag är hoppfull igen. Men samtidigt vet jag att det kan vara det första tecknet på att mensen är på ingång. Jag är tre dygn före dagen för en ”icke mens”. I en vanlig cykel skulle mensen kommit punktligt på onsdag. När som helst kan små, små blödningar komma och för min del är det kört då. Jag VET att det sägs att man kan vara gravid ändå, men inte jag. De värsta dygnen i en IVF ligger framför mig och maken. Den sista väntan. Och för mig skräcken i att gå på toaletten.
Ruvardag 6 efter blastocyståterföring innebär att idag ska hcg-hormon börja produceras och komma ut i mitt blodomlopp, OM jag är gravid. Det enda som talar för det är att jag idag varit extremt trött. Tröttare än vanligt. Men det kan också bero på att jag hoppas, jag hoppas så i Nordens mycket att jag är gravid. Jag tror att det där hoppet är tyngre att bära än vad man tror.
