Imorse vågade jag knappt gå ur sängen. Så fort jag vaknat började hjärtat hamra. Om man går upp ur sängen måste man ju gå och kissa, om man går och kissar så måste man ju titta ner i trosorna och se efter om den där kladdiga känslan är förtvivlan eller hopp. Jag gick upp en halvtimme för sent och allt gick bra. Därefter var det dags att ta Crinonen med införingspipetten. Jag kunde höra den dramatiska filmmusiken i öronen… Men även det momentet gick bra. Under förmiddagen började som vanligt Crinonen rinna ut. Kalla kårar längs med ryggraden, ångest i bröstet och skytteltrafik till toaletten. Varje gång jag drog ner trosorna blundade jag hårt och satte mig ner på toan, höll sedan för ögonen med båda händerna, räknade till tre, tog bort händerna och kisade ner. Stridsflygarpuls. Men varje gång gick det bra idag och varje gång överlevde jag. När eftermiddagen kom kände jag lite lättnad och oron började minska. Jag brukar få mens, eller spottings, på morgonen eller förmiddagen. Men sista gången jag känt kalla kårar var nu ikväll. Det går inte att tänka på något annat än detta. Bebisen jag vill ska bli till i min mage. Snälla, snälla, snälla… Låt detta gå bra! Jag har minst två dagar kvar av ständig skräckfilm. De två närmaste dagarna ska jag dessutom vara iväg från kontoret, träffa folk och vara mer skärpt än vanligt. IVF borde vara förenat med en månads sjukskrivning. Ingenting funkar när man är livrädd.
Men ett toalettbesök i taget och slutligen en resa till himmelriket eller en rejäl käftsmäll. Jag kommer att klara detta. Jag överlever en IVF till. Och det gör du med. Ett trosskydd i taget.
