Dagen har gått oförskämt bra! Jag fick tvinga min kollega vid två tillfällen att köra in på mackar på grund av ”akut kissignödighet”, men egentligen hade jag panikångest och fått inbillnings-mens igen. Jag klarade mig dock utan mens idag också, vilket innebär att jag gått förbi tiden då jag började blöda den förra IVFen. Jag har inte riktigt vågat tänka så här långt in i processen. Hittills har jag mest förberett mig på att jag kommer att börja blöda. Efter att ha klarat mig igenom denna dag så har skräckfilmmusiken i huvudet bytts ut mot fjärilar i magen. Tänk om… tänk om…
Imorgon kommer den värsta prövningen, dag 14 efter äggplocket, dagen då jag i naturlig cykel hade fått mens. Värsta dagen. Men sen vet jag också att även OM jag skulle ta mig igenom den UTAN mens så kommer jag vara lika nervös inför i övermorgon. Så vad ska jag göra? Ta ett tjuvtest och riva av plåstret? Se sanningen i vitögat? När jag blev gravid med Lille E så fick vi besked på blodprovet 14 dagar efter äggplocket. Samma kväll tog jag ett graviditetstest som var väldigt positivt. Då minns jag att jag tänkte att jag borde testat tidigare och besparat mig själv massa onödigt lidande. Men hur ska jag våga?
Istället för att hålla för ögonen på toaletten har jag idag bett en stilla bön innan jag tittat ner i trosorna. ”Käre gode Gud, låt mig vara gravid. Jag lovar att älska även detta barn oändligt mycket… snälla!”. Ja, typ så. Jag undrar hur många gånger Statoil i Höganäs och macken utanför Munka Ljungby haft informella bönemöten på toaletterna. Om det finns en Gud som hoppas jag att hon lyssnar mycket på IVF-tjejer från toaletter i världens alla hörn. Låt oss bli bönhörda! Vi längtar och lämpar så hårt för våra barn.
