Det var en oerhört vacker morgon. Jag vaknade vid fem och var uppe på toa, i yrvaket tillstånd blev jag nöjd över att det inte fanns någon mens i sikte. Vid 6,45 ringde klockan. Samma oro som dagarna dessförinnan. Jag klarade bönemötet och hittade ett vitt trosskydd i trosorna. Sen kom test två, att ta crinonen. Det misslyckades, pipetten kom ut med blod. Just i det läget känns det som ett fysiskt slag. Man blir vimmelkantig, det gör ont i hela kroppen, men framförallt i hjärtat, man mår illa och vill gråta men kan inte. Chocken hänger i luften. Jag klädde på mig inför arbetsdagen, satte upp håret och berättade för maken, som avbröt sin skönsång under frukostbestyren och tystnade. Han är fortfarande tyst. Lille E och bonusdottern M satt i vardagsrummet och tittade på barnprogram under en filt. Jag satte mig ner och grät vid köksbordet och skickade ett sms till kollegan att jag skulle bli en halvtimme sen. En halvtimme behöver jag att gråta och torka tårarna, tänkte jag. Efter fem minuter började barnen röra sig från TV.n och det var dags att sluta gråta. När de kom in i köket kom ett rådjur gåendes på fältet utanför vårt köksfönster, med två små söta kids intill sig. De betade lugnt i morgonljuset, så otroligt fridfullt. Vi såg på dem medan de rörde sig ner mot en damm och så försvann de bakom en sänka. En mamma med sina två barn. För mig blev det en tröst. Mitt i min mörkaste stund dök hon upp där, badandes i ljuset och allt det vackra. Så stora kontraster. Hon gav mig så mycket hopp. Det blir inte om nio månader, men någon gång snart ska jag också ha mina två ljuvliga ungar hos mig.
Dagen blev jobbig. istället för en timme i taget fick jag idag leva ett andetag i taget. Svårt att jobba när man helst vill ligga och gråta under en filt, nära en toalett så att man kan kolla trosorna en gång i kvarten. Det kom inget mer blod. Bara vit Crinone. Hoppet flammade upp igen lagom till lunch. Falskt alarm, säkert! Vid tvåtiden laddades bössan och ett sista välriktat skott brann av. Nu hoppas jag inte mer. Alwaysbindan som jag packat ner i fall ifall kom till användning och jag ville bara lägga mig ner på det ofräscha toalettgolvet inne på OKQ8 i Landskrona och gråta i en evighet. Det var bara att blinka tillbaka tårarna, gå ut till kollegan och fortsätta arbeta.
Nu är jag så innerligt trött, och förtvivlat ledsen. Vilken resa det varit. IVF nr 5 går till historien som den IVF med flest positiva besked. Men det är, så som jag skrev i ett tidigare inlägg, bara det sista beskedet som räknas. Positivt eller negativt. That’s it.
Mitt fina lilla embryo, så litet på jorden och ändå lyckades du rymma allt hopp i mitt bröst. Bara en 175 celler stor blastocyst och ändå känns det som att jag förlorat en väsentlig del av världen nu när du är borta. Tomheten är enorm. Jag undrar när du försvann och när jag började hoppas förgäves. Jag undrar varför.
❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤