Jag fick komma in till kliniken idag. Pia tog emot mig direkt. Jag visade bilder på mina fina positiva graviditetstest från i torsdags, fredags och lördags. Pia tyckte att de var starka och fina. Jag berättade om testet i söndags som nästan blivit negativt och om blödningarna. Hon gjorde ett vaginalt ultraljud. Vi kunde båda se på skärmen att min livmoder fortfarande var tjock och fin. Pia sa att man inte kunde se på den att jag blött och att den fortfarande såg ”gravid” ut. Det var för tidigt för att ens leta efter ett embryo. Hon förklarade, precis som jag själv förstått, att det sannolikt är ett missfall men att jag ännu inte blött ut det. Jag har ju hittills bara haft röda, smärtfria blödningar och det beror alltså på att min livmoder forfarande anser sig vara gravid. Jag älskar min livmoder. Så lojal. Jag har tidigare tvivlat på om den kunde sitt jobb. Alla dessa försök, och jag har tänkt tusentals gånger att ”tänk om ingenting kan fästa i min livmoder”, ”tänk om det är livmodern som det är fel på” och så vidare i en evighet. Men icke. Nu fanns det ett embryo som kunde fästa och nu vägrar min livmoder sluta ruva. Jag skulle också vilja vägra. Bara säga Nej. Jag Tänker Inte Släppa Taget. Ge Mig Mitt Embryo. Men det är dags att börja gråta nu. Jag fick lämna ett blodprov sen och efter lunch ringde jag tillbaka och fick resultatet av rara Eva. Jag är inte längre gravid. Det var reslutatet. Hcg-nivåerna är nu så låga att jag när som helst kommer att börja blöda ut vårt missfall. Nu är det bara att vänta.
Nu ska jag gå ut till hönsen en stund. Liksom våra dåliga ruvningsreslutat så går det dåligt för hönsen. Hönan Kacka myser med sin enda lilla kyckling och det gläder mig, men Annika fick bara en död kyckling och idag har Lotta klivit av sina ägg som har ruttnat (vilket lukten i hönshuset vittnar om. Jag ska nu gå ut och ta ut henne från sin mysiga ruvningsbur, där hon fått vara i fred från avundsjuka kompisar, och släppa in henne till gänget igen. Att städa ut de ruttna äggen blir mindre roligt. Något har gått sönder. Nu har vi söta lilla Doris kvar, som ruvar på alldeles för många ägg. De andra hönorna har tjuvvärpt i hennes rede. Jag vet inte om hon kommer att lyckas heller. Aldrig förr har vi haft sådan otur med ruvningen i hönshuset heller! Söta små höns. Jag ska ta en bild på Doris till er.
Det som tröstar mitt i all besvikelse är knuffar och pussar från mina fina hundar, söta katten som sover intill min kind om nätterna, lille E som kommer springandes med utsträckta armar och gurglande fnitter, en teckning från M där det står ”I LOVE YOU” och en lång varm kram från min make. Det onda kommer att gå över. Jag ville bara inte att detta skulle hända.
