Jag börjar komma upp ovanför ytan. Idag har märkt att det är lättare att tänka framåt igen. Kämparglöden börjar sakta komma tillbaka och jag orkar tänka på fler försök. Jag orkar också erkänna att längtan efter en ny graviditet är större än jag trott. Längtan efter första barnet var för mig så otroligt känslomässig. Det var en längtan från hjärtat och själen, och ut i benmärgen. Det gjorde ont i kroppen också, men mer som en bieffekt av den tomhet som barnlösheten innebar. Att vara ofrivilligt barnlös är den absolut värsta och svåraste känsla jag upplevt i mitt liv. Jag tror att det var så hemsk till stor del på grund av att det inte fanns några garantier för att det någonsin skulle ta slut. Att få barn var mitt livs största dröm. Den enda drömmen jag haft som jag plötligt inte kunde förverkliga bara genom att kämpa tillräckligt mycket. Att sakna kontroll, det var extremt svårt. Tiden gick och rädslan växte varje månad. Det var också svårt att hantera avundsjukan mot vänner som blev gravida och fick barn. Vi isolerade oss mer och mer i de känslor som vi skämdes över. Det var svårt att ens gå in på facebook i perioder. Det kändes som att alla var gravida, utom jag.
Att längta efter ett andra barnet är för mig betydligt mer fysiskt. Nu vet jag hur en graviditet känns och det är som att min kropp saknar ett barn. Mina händer saknar en mage, min mage saknar sprattlade fötter på insidan, jag saknar förväntan och planerna. Jag längtar till och med efter att få föda igen. Jag är redan mamma, och det går inte en timme i livet som jag inte är tacksam över det. Det kan låta fånigt men sedan jag blev gravid med Lille E så har tacksamheten blivit en stor del av mig. Många beklagar sig över småbarnsåren, allt är så jobbigt. Jag har sällan haft det behovet, trots att E inte varit ett ”enkelt” barn. Jag har fortfarande bara sovit ett par hela nätter på ett och ett halvt år, och han är inte ett barn som legat stilla och jollrat i vagnen medan jag mamma-fikat med vänner, om man säger så. Jag är faktiskt till och med tacksam över att vi behövde gå igenom IVFerna. Jag tror att den kampen har gjort mig till en bättre mamma. Jag tror att belöningen är att jag kan se vad som är viktigt och känna mig lycklig över föräldraskapet även när det är som svårast. För mig har det svåraste varit när E är sjuk, och det har han tyvärr varit ofta och mycket.
Jag vet helt säkert att jag så småningom kommer att känna mig tacksam över denna process med, där detta missfall kommer att utgöra en del. Jag kommer att tänka att detta hade en mening. Meningen kommer att vara att när jag väl blir gravid så kommer det vara det enda barnet jag vill ha. Jag kommer att tänka, precis som med Lille E, vilken tur att jag inte blev gravid på något annat sätt och tidigare för då hade just denne fantastiske unge inte funnits. Jag och maken tröstar varandra med det att när vi sitter på BB med vår nästa bebis så ska vi säga det igen. ”Vilken tur att det blev just denna bebisen!”.
Nu planerar vi FET (frozen embryo transfer) med våra blastocyster. Jag orkar tänka på det. Men jag orkar inte tänka på att riskera att misslyckas igen.
