Jag har jobbat kväll och fick därför några lediga timmar på dagen med Lille E. Vi tog en promenad med hundarna. E slapp vagnen och fick ”pinga”, vilket var som en högvinst på lotto för honom. Som han sprang. Hundarna, som brukar vara upptagna med sitt och dra åt olika håll, hade full koll på mig och verkade undra om det var lämpligt att låta valpen kuta före. Promenaden var dagens ljusaste stund. Annars har jag mått risigt och känt mig väldigt ledsen. Det känns verkligen som att mörka, tunga moln hänger över mitt huvud. Allt är färgat grått.
Det moler i livmodern på samma sätt som när jag hade växtvärk under graviditeten. Men jag vet att det är annat på gång. Jag väntar in missfallet men inget händer. Jag blöder inte alls längre. Jag har en kvarvarande känsla av att det här inte var meningen. De andra IVFerna har jag kunnat acceptera att något var fel på embryot och att det inte var livsdugligt, men denna gång är det så svårt att acceptera. Och det är även svårt att ens våga hoppas på att det någonsin ska kunna bli rätt igen. Just nu är jag nog som lägst nere på botten av det mörka. Det finns liksom inte så mycket tröst. Det som tröstade innan har tappat magin. Jag tänker på våra embryo i frysen men känner bara ”HUR ska jag orka försöka igen?” . Tanken på att stå där med ett nytt graviditetstest. Tanken på att vara rädd varje gång man går till toaletten. Jag är bara så trött och ledsen. Och jag önskar så att jag vore gravid nu.
Efter kvällsarbetandet stannade jag och köpte en hamburgare på Max i Lund. Jag parkerade bilen på samma plats som jag och maken stod när jag hade värkar och vi skulle äta något innan det var dags att åka in på förlossningen. Det var skönt att minnas den stunden. Visserligen kändes det som en annan livstid. Men ändå fantastiskt att jag varit där.
