Jag tror att många undrar. Även jag själv. Ja, hur kommer man över ett negativt resultat, eller kanske även ett missfall? Nu har jag gått igenom fyra misslyckade IVFer. Många för mig, säkert få för många andra. Jag reagerar alltid på samma sätt. Först en vecka i totalt mentalt mörker där ingenting känns meningsfullt, där jag inte orkar tänka på framtiden, då planerna på fler försök känns som ett hot om ond bråd död. Efter min mörkervecka brukar jag på något sätt återuppstå, och då får jag alltid ett extremt behov att få fixa med något praktiskt. Jag drar igång projekt med huset varje gång! Denna misslyckandet har lett till att jag just nu, i skrivandes stund, målar om vardagsrummet vilket vi velat göra sedan vi flyttade hit 2011. Alla rummen är klara förutom just det. Jag har haft beslutsångest kring färgvalet och under tiden tvingats stå ut med ett fruktansvärt fult ljusgult rum. Idag körde jag till förgbutiken i panik och kom fram tio minuter innan de stängde. ”Jag måste måla om vårt vardagsrum ikväll!” fick jag ur mig. Det blev en mjuk dimmgrön som heter lagerblad. Förarbetet tog halva kvällen. Vårt vardagsrum är 30 kvm. Snobbkant (liten vit kant mot taket) ska det vara, och alltid måla nytt och fräscht med vitt runt fönstren, bakom elementen och i fönstersmygen. Pust. Jag hann bara måla 1/3 av väggarna.
När jag tänker efter tror jag husprojekten handlar om att få möjlighet att koppla ur hjärnan och bara slita med kroppen. En typ av mindfulness. Efter en IVF är jag extremt trött på mina egna tankar. En vecka efter en IVF så orkar jag knappt en lyssna på mina egna tankar när jag ska välja pålägg till smörgåsen. Det enda jag fixar är att rymma från mig själv.
Jag ag kommer att slita såhär i någon vecka. Sen vaknar jag plötsligt en dag och längtar till nästa försök med tanken och tillförsikten att NU kommer vi att lyckas. Men kommer över… det gör man inte. Man tar sig bara förbi.
