Doris låg troget kvar på sina ägg, flera dagar efter att hennes kyckling kläckts. Det vanliga är att de ligger kvar en dag eller två och sedan lämnar dem för att lära sina kycklingar att äta och dricka. Hönorna kan höra och känna om det är liv i äggen. När äggen är tysta ger mammahönan upp. Doris låg alltså kvar. Vi oroade oss för hennes lilla kyckling. De första dygnen lever de av gulesäcken, det vill säga delar av äggulan, som de har i sig. Men sedan behöver de förstås komma ut i vida världen och äta. Kycklingen hade kläckts på söndagen, och på torsdagen beslöt vi oss för att plocka bort de gamla äggen. Kanske var hon för envis för sitt och kycklingens eget bästa. Vi lyfte försiktigt ut Doris ur redet. Den lilla kycklingen föstes ut på den mjuka ströbädden. Den var pigg och fin, vi blev så lättade. Därefter sökte sig blicken till redet. Där låg en nykläckt dunig liten boll. En kopia av den andra kycklingen, men mycket mindre förstås. Nämen… vi stod helt förstummade. Nämen… Vi lade försiktigt tillbaka henne och hon kallade till sig sin lilla kyckling. Hon fick behålla äggen. Hon hade ju uppenbarligen koll. Men sen blev det inte fler. Doris pickar nu runt i sin lilla box med två perfekta små ungar, och hon är så nöjd. Min vackraste höna, med de snälla bruna ögonen. Hönor är kloka, de har koll.
Jag önskar att det kunde vara sådär för oss med när vi ruvar. Att vi kunde lyssnat inåt och fått svar. Finns där liv eller inte? Hörs pickningar på insidan, känns små, små rörelser? Om inte, gå ifrån äggen, gå ut i solen och fortsätt som ingenting. Så långt ifrån vår mänskliga IVF-tillvaro. Men envisheten känner jag igen. Att vilja fortsätta ruva trots ytterst lite hopp.
Det är exakt tre veckor sedan det tidiga missfallet satte igång. Den senaste veckan har varit riktigt fin. Jag har inte semester än och på jobbet är det galet. Men hemma har livet bara erbjudit kärlek och laddat upp mina batterier. Fina stunder från veckan som passerat är en spontan middag hos min mamma och hennes make, tillsammans med min storasyster och henne kille, min stora systerson som nu är 15 år och så min lilla familj, med hämtmat från thairestaurang. Efter middagen ropade E ”dansa, dansa, dansa” och började med sina skönaste blöjgumpmoves, vilket satte igång hela familjen. Systersonen satte på YMCA, för att tramsa till det, och plötsligt står vi alla och skrattandes dansar med alla rörelser medan E häpet klappar händerna och ropar ”Bavo, bavo, bavo (bravo)”. Besök av pappa mitt i veckan, med fläskpannkakemiddag i lusthuset. Oväntat besök av en mycket kär vän från Stockholm, som jag inte sett sedan lille E föddes eftersom hon själv fick en dotter månaden efter. Rara komplimanger och många skratt med min make. Länga hundpromenader när E somnat, i solsken och sommarvind. Och så ikväll kom M hem, min bonusdotter. Syskonkärleken, med alla kramar, pussar och skratt. Ja, otroligt fina stunder, som jag verkligen behövde! Jag har ingen religion, men jag tror på att vi får stöd när vi behöver det. Om ni läst boken ”allkemisten” så vet ni vad jag menar (och har ni inte gjort det så gör det snarast!). Jag känner mig nästan hel igen, men jag tänker på det ofta ännu och saknar fortfarande ett pickande ljud på insidan.
