Med näbbar och klor…

Jag sade till mig själv i februari när vi satte igång den första IVFen, att syskonförsöken inte skulle bli lika jobbiga. Allt från och med nu skulle vara en bonus. Jag är ju mamma. Vi har lyckats. Ändå känner jag mig så förbannat barnlös igen. Och då menar jag inte, absolut inte att lille E inte räknas. Tvärt om, han betyder allt. Men alla känslorna från när vi försökte skapa honom är tillbaka nu i full kraft. Det är förhoppningsvis bara en vecka kvar tills min första FET-cykel (Frozen embryo transfer) och därmed vårt tredje försök, och jag är rädd så in i Nordens. Jag är rädd för fler negativa tester eller ännu värre ett missfall till. Jag vill så gärna bli gravid igen nu att längtan är lika intensiv som när jag var barnlös. Skillnaden är att jag har svårt för att acceptera att jag känner så.

Helst av allt, i en utopisk värld, skulle jag vilja ha fyra eller fem barn. Barn är för mig meningen med livet. Jag vill inte verka präktig, eller heligt moderlig, men för mig är lyckan i att var mamma det bästa av allt som finns på jorden. Det finns egentligen bara en baksida, och det är inte brist på ”egentid” eller sömn -det som alla småbarnsföräldrar verkar tala om, utan det är maktlösheten när barnet är sjukt och har ont, utan att man kan lindra eller bota. Bara finnas där och trösta.  Annars är allt annat bara lycka. I dagarna har jag börjat inse att ett barn inte släcker längtan efter nästa. Och om vi då lyckas få ett barn till så kommer jag sannolikt längta efter ett tredje. Om jag har den gudomliga turen att få tre barn genom IVF (kan man det? Orkar man det?) kommer längtan att sluta där? Eller måste jag kanske acceptera att jag kommer att få ta med mig Barnlängtan som en mindre trevlig passagerare på min tågresa genom livet. Typ.

Oron drabbade mig som en bakfylla igår morse när jag vaknade och upptäckte att jag börjat blöda, som att mensen var på väg. Dessvärre en hel vecka för tidigt, mensen SKA komma på fredag. Skulle den komma tidigare så är ett FET kört i augusti. Jag började få spottings i slutet av förra veckan, men jag tänkte att det inte är så konstigt med tanke på att min livmoder såg gravid ut i början av cykeln och var tjock som en välbakt fläskpannkaka. Inte alls märkligt om den börjar läcka och blöda av friktion och så. Jag vet att det kan vara så då jag haft spottings under flera år efter problem med en p-pillersort. Hur som helst. När jag upptäckte detta igår så sjönk hela världen som en sten igen. Någonstans långt bak i mitt huvud insåg jag att OM jag får mens nu så blir det ”bara” tre veckor förskjutet tills nästa försök. Men hur mycket jag än försökte resonera kring hur kort tid tre veckor verkligen är så kände jag mig så oerhört ledsen. Tre veckor är en evighet igen, precis som det var när jag var barnlös. Varje månad var en förbannad kamp. Varje mens. Suck!! Känslan av att ”jag borde varit gravid nu, allt annat är fel!”. Förlåt mig alla ni som ännu kämpar för er första! Jag försöker verkligen att garska upp mig själv och inse att jag ändå är lyckligt lottad. Men hjärtat hänger inte riktigt med. Jag insåg också att jag tagit mig ur deppigheten över missfallet genom att övertyga mig själv om att jag kommer att bli gravid nu, det känns nästan som att jag bestämt det och på så sätt lurar mig själv gravt. Medvetet undermedvetet. En fet björntjänst mot mig själv.

Mitt i allt detta väljer jag att lägga upp en bild på en vardagspuss som fanns in min makes mobil. Lille E dricker mjölk med sugrör och jag passar på att stjäla en puss. Just nu är livet både vitt och svart! Lätt och tungt.