Med näbbar och klor…

Efter att första IVFen misslyckats i juni 2011 så bestämde vi oss att vänta tills vi kom fram i landstingets kö. Väntan blev jobbigt. I juli, mitt i semestrarna när allt och alla har stängt, så fick jag väldigt ont i magen. Det var en vecka efter ägglossningen, cykeln efter IVFen. Det gjorde ont i äggstockarna och strålade upp från rumpan. Jag hade så ont att jag sökte akut till KK en morgon när jag inte stod ut. KK i Malmö gjorde det absolut sämsta intrycket de kunde ha gjort. Först ville de inte ens ta emot mig eftersom jag gjort en privat IVF behandling och hänvisade mig därför till min semesterstängda privata klinik. Hmmm. Privat behandling gjorde mig alltså, enligt KK, oberättigad till vanlig sjukvård. När jag tjatat tillräckligt länge tog de emot mig men vägrade att undersöka mig. Läkaren hävdade att det var en vanlig ägglossning och bad mig gå hem och ta en panodil. Jag förklarade igen att jag inte hade ägglossning. Jag hade super ont en vecka efter ägglossningen. Men jag vägrades hjälp. Min vanliga gynekolog, fantastiska och snälla Ottenståhl på Capio i Lund, hade semester. Jag hade inget annat val än att gå hem och lägga mig. Efter några dagar avtog den skarpaste smärtan och jag kunde sitta utan problem. Men jag hade kvar en känsla av att ha sträckt vänster ljumske. På något märkligt sätt vande jag mig helt vid smärtan och glömde nästan bort den. Jag tränade en hel del och säkert fick jag för mig att det var en del av träningsvärken.

I oktober var det ÄNTLIGEN dags för oss att komma till RMC i Malmö och påbörja våra behandlingar. RMC gav också ett extremt dåligt intryck genom tvingande obligatorisk närvaro på informationsmöte med ett par hundra andra patienter. Det var förnedrande att sitta där och lyssna på deras torra och oempatiska föreläsning, tillsammans med så många andra obekväma patienter. Dessutom passade föreläsande sköterska på att hurtigt och klämtjäckt häva ur sig ”Se er omkring, ni är inte ensamma!”. Och? Vad FAN spelar det för roll?? Ville jag resa mig upp och skrika. Jag skulle ockå vilja passa tillbaka bollen till fröken Extremt Socialt Obegåvad och fråga ”Vilka fler patienter buntar ni ihop och tvingar att gå på möten ihop som ett villkor för att de ska få begränsad vård för sin sjukdom? Herpes, HIV, cancersjuka? Och den stora frågan, får de också bara TRE chanser på sig att bli friska??” Men jag sa inget. Inget sa något. Vi alla bara avtjänade tiden i aulan och led. Många tittade inte ens upp. Ingen sa något, inte ens till varandra.

Nästa steg var undersökning! Vi fick en läkare som hette Krystoff Någonting. Resten av tiden på RMC hoppades jag varje gång i väntrummet på att han inte skulle dyka upp och ropa upp mitt namn. Tyvärr gjorde han det många gånger. Det första Krystoff gjorde var att be oss om vår journal. Vi hade ingen. Då skällde han ut oss som en bandhund och förutsatte att vi slarvat bort den, men vi hade aldrig fått någon. Sköterskan avbröt honom och sprang ut till receptionisten och hämtade den lila mapp hon glömt att lämna över till oss. Efter det tilltalade inte Krystoff oss mer utan ägnade sig  100% åt att fylla i något i datorn. När vi försökte ställa frågor visade han tydligt att det inte var läge. Därefter skulle jag undersökas. På en brits. I samma rum. Utan skynke. Som min make satt. Jag var helt förfärad. Min make gjorde vad han kunde för att visa hänsyn, även han förfärad. ”Tyvärr” sa Krystoff, ”Du har en cysta på vänster äggstock. Den är stor, 6 cm. Du kan inte göra någon IVF nu. den måste behandlas.”Sedan avslutade han undersökningen och återgick till datorn. Kvar blev jag med 1000 frågor och tårar brännande bakom ögonlocken. Jag försökte ställa frågor men han svarade inte, han lade bara till att ”Du kan inte vara med i våra patientstudier heller”. Ute i korridoren började jag gråta. Jag grät som om jag aldrig gråtit förut och en sköterska tog in oss på ett rum. Vi förklarade vad vi nyss varit med om och hon tog sig tid att förklara vad det handlade om. Cystor är vanliga, alla får dem regelbundet. Normalt försvinner de av sig själv men jag skulle behandlas med Provera i en cykel och sedan få göra en ny undersökning. Om den då var borta kunde vi börja en behandling cykeln efter, MEN då skulle det vara juluppehåll. Så i först i januari var det trolgt att vi skulle få komma igång med vår andra IVF. Det var tre månader dit. Tre månader är en livstid när man längtar efter barn. Jag var så otroligt ledsen. Vi hade redan väntat tre månader för att få hjälp. Situationen kändes hopplös. När vi gick ut genom RMCs dörrar kände jag att jag aldrig mer ville gå tillbaka dit. Men jag var ju tvungen. Gör vad som helst och behandla mig hur ni vill, bara jag får ett barn.