I november gick jag till Ottenståhl på Capio och gjorde en undersökning för att kontrollera att cystan var borta. Jag ville inte göra det hos RMC. Läkaren på RMC krävde att journalen skulle skickas dit då han inte litade på mitt ord att den var borta. Det fick mig att fundera. Vem skulle ljuga om en sådan sak? Sumpa en hel IVF medvetet genom att ljuga om att man var frisk. Nåja. Journalen skickades över. Jag fick reda på att om min nästa mens kom före den tredje december så hade vi möjlighet att starta. Men min mens, som alltid kommer med exakt med 28 dagars mellanrum, var beräknad till flera dagar senare. Vi ställde in oss på januari och kände oss extremt låga. Det kändes som att allt gick emot oss och som att vi helt saknade flyt. Men den tredje december så dök mensen upp, från ingenstans. Jag trodde inte det var sant. Jag ringde kliniken och vi fick klartecken att börja spruta dagen efter. Plötsligt var vi alltså igång. Det var helt surrealistiskt och galet. Jag kände då att det måste finnas en mening i det, att jag nu skulle bli gravid. Ge mig lillfingret av lite hopp och jag tar hela handen. Nu skulle det bli en bebis! Läkaren Krzysztof Oleszczuk (ja, jag har kollat upp hans namn nu) såg över mina journaler från Öresundskliniken och bestämde att eftersom jag blivit överstimulerad vid den förra IVFen så skulle jag nu få väldigt låga doser, lägre en vanligtvis lägsta dosen, och så bytte vi till Menopur. (Vd första IVFen på Nordic läste Pia min journal och förklarade att det inte fanns så allvarliga tecken på överstimulering att jag borde få lägre doser än normalt. Jag hade bara haft 12 äggblåsor, och lite vätska i buken. Hon skakade på huvudet åt den behandling som RMC gett mig).Menopur var lite klurigare att ta än Puregonen, det fanns en stor skillnad. Man fick blanda Menopuren själv och suga upp i sprutan. Kanyler var tjockare och strävare, och svårare att få in i huden.
Vid första ultraljudet konstaterade Krzysztof att mina ägg skulle vara klara att plockas på efterföljande söndag. Han hummade och räknade och mätte blåsorna igen. ”På söndag har vi inte öppet” muttrade han ”och på måndag är det för sent!”. Jag började känna mig nervös och orolig. Till sist var vi klara med undersökningen ”Vi gör ett försök att plocka dem på fredag. Jag höjder dosen på Menopuren” . Jag var helt skakis. Jag försökte ställa frågor igen, men som vanligt visade han ingen vilja att svara. Jag frågade hur många äggblåsor jag hade, för jag såg på skärmen att det såg helt annorlunda ut än vid förra IVF:en, inte alls lika bubbligt kring äggstockarna. Han svarade ”Antalet är oviktigt för behandlingens utslag, det behöver du inte känna till”. Men…. men jag vill veta. Krzysztof var färdig och visade mig ut ur rummet. Återigen stod jag med tårar i ögonen med fullt fokus att inte bryta ihop i samma jävla korridor. Återigen räddade en sköterska mig och tog in mig i sitt rum. Hon tog fram läkarens noteringar i datorn och förklarade för mig att jag hade fyra äggblåsor. FYRA??? Det kändes för jävligt. Hur kunde det bli tolv förra gången och fyra nu. Jag var så himla ledsen. Sköterskan försökte trösta med att det kunde bli fyra fina ägg och embryon av dem, och vi vet ju alla att det bara behövs ett embryo, det rätta, för att tillverka ett barn. Yeaahhh, sure…
Bara hem och öka på doseringen på Menopur, hålla tummarna och försöka skrapa ihop lite tillit för en läkare som visat upp alla andra sidor än kompetens och empati. Det var kämpigt och dystert.
Heja, heja! Då får du säkert komma igång på nästa cykel. Sommar och juluppehållet på klinikerna är skitjobbiga. Lång väntan när man bara vill komma igång! Uppdatera mig gärna för hur det går för er efterhand! Kram
Vi kommer börja till hösten. Sommaruppehållet kom olägligt och efter våra besked hann vi aldrig köra igång före det. Den 30 juli har vi möte med vår lokala gynekolog som samarbetar med klinikerna. Jag hoppas att vi inte ska behöva vänta allt för länge efter det. Vill ju köra igång nu!
Ja du, visst är det tokigt att man inte blir tagen på allvar när man så tydligt känner att det är fel! Jag hade två gynekologer som sa samma sak. De bara log och klappade mig på axeln typ ”det blir nog bra lilla gumman”. Jag var också 29 år då. Och vad gäller RMC så var det katastrof där! Läkarna var bara intresserade av forskning. Det verkade vara ett straff att ta emot patienter:-( Hur går det för dig Elin? Är du också igång med behandlingar?
Vad du har gått igenom mycket! Blir så berörd av din historia och arg på vården som inte fungerar. När jag ringde landstinget och bad om hjälp i våras skrattade sköterskan åt mig och sa att jag var 29 år och hade blivit gravid en gång innan. Att det bara var att vänta så skulle det lösa sig… Jag är glad att jag inte lyssnade på henne utan att vi gick vidare med utredning på annat håll.