Jag minns så väl den fredag när det var dags för äggplock nummer två, vårt första på RMC. Jag skulle få en annan läkare, en kvinnlig, och det var jag tacksam över. Äggplocket på Öresundskliniken hade varit nästintill smärtfritt så jag var inte så orolig för den sakens skull. Men jag var förstås orolig för resultatet. Det blev ett uppvaknande på många sätt. På Öresund hade vi fått ett eget, privat litet rum, med en bäddad och mjuk säng till mig, en fåtölj till maken och tavlor på väggarna. På RMC fick vi ett par kvadratmeter golvyta, en brits med draperier runt oss. Varenda ord hördes till grannarna. Ingenting var längre privat. Vi viskade till varandra och jag bytte om till operationskläderna. Jag fick en stesolid och panodil. Jag gillar inte stesolid alls. Jag fick dem en gång då jag var i chock och upplevde bara att kroppen blev slö men paniken var kvar i bröstet. Men jag tog lydigt mina piller och fick komma in i salen en stund senare.
De började på höger äggstock. Det gjorde ont. Jag kämpade på men jämrade mig i drogdimman. Jag hörde att någon sa ”Ett ägg”. Sen gick de över på vänster äggstock och det gjorde ont som fasen. Jag ropade högt ”aj, aj, aj” och fick mer morfin. De fortsatte. Efter en stund stod jag inte ut mer och de gav mig lite till, samtidigt var plocket över. Jag minns att jag rullades ut till våra två kvadratmeter igen, sen blev jag fasligt trött. Någonting började tjuta på avstånd men jag bryddde mig inte. Jag såg min makes ansikte över mig och hörde honom ropa mitt namn. Men jag ville bara vara i fred, jag var så trött. Sköterskorna kom, en läkare kom. Min puls var nere på 38 slag per minut. man misstänkte akut blödning i buken så jag kördes in på salen igen och som jag minns det gjorde de ett ultraljud. Hela tiden pratade sköterskorna med mig, höll mig uppe och sa till mig att hålla mig vaken. Det var ingen blödning och jag fick återigen komma tillbaka till draperiet. Jag blev strängt tillsagd att hålla mig vaken eftersom jag fått en reaktion på de smärtlindrade preparaten. Maken fick i uppgift att hålla mig vaken, sen försvann de. Jag minns ännu hur hans ansikte tycktes sväva över mig och hur det där larmet gick och i gång och tjöt så fort jag bara blinkade. Jag såg hur rädd C var och jag ville hålla mig vaken för hans skull, men det var liksom omöjligt. Det var en lång kamp innan jag till sist började kvickna till. Så fort jag kunde styra tungan frågade jag honom ”Hur många?”. Han svarade ”Jag tror bara att det blev ett”. Jag tänkte att han hade fel. Han måste missat något. Det måste blivit fler. De höll på så länge. Efter en stund kom läkaren tillbaka och kontrollerade hur jag mådde, jag fick något att dricka. Sedan bekräftade hon det värsta, det hade bara blivit ett ägg. De andra var inte mogna och gick inte att plocka. Jag grät. Jag grät faktiskt resten av dagen. Dels på grund av att jag just genomgått så mycket lidande för en så liten belöning och dels därför att jag förstod att de närmaste dagarna skulle bli ren och skär ångest innan vi visste om ägget skulle klara befruktningen och sedan dela sig normalt. Tänk om det inte ens skulle bli en återföring.
Jag var ledsen och otroligt arg. Det kändes som att RMC lekte med oss, att vi inte var viktiga. Vi var bara ett par i raden av alla patienter och ingen brydde sig om hur vi mådde. RMC körde över oss och backade tillbaka samma väg. Sköterskorna, änglarna mitt i kaoset, försökte trösta oss ”Glöm inte att det bara behövs ett!”. Vi åkte hem i december rusket, till vårt nya hus som vi flyttat in i två veckor tidigare. Jag lade mig i sängen drog täcket över mig och ville bara att dagen skulle vara över.
Ja, fy fasen! Fortfarande helt märkligt att tänka på det!
Jag minns så väl när du berättade om detta i mail till mig. Fy fasen alltså. ❤❤