Dagen efter äggplocket var det som att vakna upp ur en mardröm. Man vet att faran är över, men man är ändå rädd. Jag hade så många frågor om vad som egentligen hade hänt och varför, men ingen att fråga. Ingen på RMC hade heller pratat med oss om vad som egentligen hade hänt. Jag undrade om det bara kändes som att jag var nära att dö eller om det var totalt ofarligt.
På eftermiddagen fick vi reda på att vårt enda ägg blivit fint befruktat och överlevt. Jag passade på att fråga om vad det var som hänt vid äggplocket. Sköterskan letade i min journal men kunde inte hitta någon anteckning om att det hänt något ovanligt. Jag berättade om all uppståndelse och panik och att min puls varit nere runt 30 slag per minut stundtals, att jag förlorat medvetandet flera gånger och att jag nu kände mig väldigt rädd och orolig. Jag hörde att hon inte visste vad hon skulle svara. Jag frågade vad jag fått för mediciner. På hennes svar hörde jag att det nog inte riktigt fanns i journalerna heller, men hon berättade vad man generellt får. Hon sa också att man kan få en typ av reaktion som jag fått och att det inte var farligt alls. Men jag kände mig inte trygg eller lugnad.
Dagen efter var ändå lyckan fulländad. Vårt enda lilla ägg hade inte bara befruktats, det hade också delat sig till ett perfekt embryo. Det var en lördag runt Lucia som vi fick tillbaka det. Samma dag hade vi lussefika för alla vänner och släktingar i vårt nya hus. Jag var fortfarande helt öm efter äggplocket, och borde nog tagit det lugnt. Men känslan av att servera glögg och lussebullar i sitt drömhus ”nästan gravid” var himmelsk!
