Efter återföringen i december 2011 så skulle vi förbereda den första julen i vårt nya hem. Vårt stora, härliga hus på landet. Hela familjen skulle fira hos oss, och vi var helt i bakvattnet med alla förberedelser. Det var svårt att hitta den riktiga motivationen och julstämningen när vi egentligen bara tänkte på vårt embryo. Jag som älskar julen! Men dagarna gick och jag lade in sill, vi tog in granen, köpte julklappar och lyssnade hysteriskt mycket på julmusik. Dagen då jag sist börjat blöda passerade och jag började känna mig hoppfull. Denna gång använde jag Crinonegel istället för Progesteron vagiatorer. Julafton var dagen för BIM (beräknad dag för icke-mens) och den 22 december var det dags att lämna blodprov för hcg-analys. Jag minns att jag var så nervös att sköterskan inte lyckades sticka mig. Hon fick hämta en värmedyna och försöka få kärlen att vidga sig. Jag förklarade att jag var hoppfull eftersom jag inte haft någon blödning alls hittills. Sköterskan tyckte också att det lät som ett bra tecken. Efter blodprovet var lämnat började den plågsamma nedräkningen till resultatet. Ett vanligt gravtest tar några minuter, ett blodprov är fyra timmars väntan på RMC. Det känns som att man står och stirrar på en sticka i fyra timmar och undrar om den ska slå om. Jag åkte och köpte julklappar till maken så länge och drog ut på det extra länge. Sedan åkte jag hem och vi åt lunch. Efter en evighet till var det dags att ringa. Sköterskan som svarade lät ledsen på sitt ”hej” redan efter att jag presenterat mig. Jag fick en ond föraning. Hon bad mig läsa upp mitt personnummer, så ssnart jag gjort det sa hon ”Då får jag beklaga, men det blev ingenting den här gången.”
Det finns nog få saker som är så smärtsamt som ett negativt besked i det läget. Jag skulle vilja dra det så långt som att jämföra det med ett dödsbud. Det är ett dödsbud. Det där barnet man hoppades att man bar på har försvunnit och kommer aldrig igen. Det är ett definitivt, svart och blytungt besked, som ingen kan hjälpa en att bära. Och när man lägger på luren, eller kastar sitt negativa test i soptunnan, så känns det som att världen håller på att äta upp en, långsam och med sked. Det går inte att föreställa sig att smärtan kommer att gå över.
Jag satt på sängen i vårt sovrum, vi har gammeldags spegeldörrar in, maken var i köket med M som då var 5 år. Jag hörde hans steg mot sovrummet och han kikade in genom fönsterglaset i den stängda dörren. Jag vände mig om, med telefonluren fortfarande vid örat, och skakade på huvudet mot honom så att han skulle förstå. Jag kan fortfarande se framför mig hur hans ansikte vände från förväntan och glädje till sorg och besvikelse på en sekund, genom fönstret, i den vackra vita dörren, under de mörka takbjälkarna. Det var en så fasansfull stund. Jag lade mig ner på sängen och grät. På julafton kom mensen.
