Med näbbar och klor…

http://www.tv4play.se/program/dokumentärfilm?video_id=2746783

Såg ni dokumentären ikväll? Om inte så se den inom en vecka, sen försvinner den från play. Jag tyckte att den var super. Det är alltid skönt att se program om IVF och få höra andra som sätter ord på det vi går igenom. Min make är tvärtom, han vill inte se. Sist vi såg en liknande dokumentär så blev han så illa berörd, han tyckte så synd om paren som försökte få barn. Detta var innan vi själva lyckats bli gravida med Lille E. Jag minns hur han mumlade ”stackars satar!” genom halva dokumentären. Ja, det var vi verkligen. Vi var några stackars, hjälplösa satar, vilket var betydligt lättare att erkänna när man såg andra par gå igenom samma sak som vi.

Ikväll satt jag själv vid TVn. Jag fick puls när de skulle ta sina graviditetstest. Jag kände deras illamående, handsvetten, hur benen vill vika sig.  Läkaren satte ord på det vi går igenom. Fritt översatt: ”När man vill få barn men inte kan då uppfyller man definitionen av att vara sjuk. Man tänker på barn dygnet runt. Att få barn är en inneboende drift, precis som att äta och andas. Man tänker på att man inte kan få barn när man vaknar och man tänker på det när man går och lägger sig. Till sist spelar hjärnan en ett spratt och man tycker att man inte ser annat än sådant som berör barn. När man handlar går man alltid förbi blöjorna, när man är på stan ser man bara folk med barnvagnar, osv. Så är det förstås inte, men man kan inte tänka på något annat. Dessutom så kommer anhöriga då och då med kommentaren ”försök att slappna av” vilket förstås är helt omöjligt. Att inte kunna få barn är en sjukdom som alla borde få hjälp för”. Jag kände igen mig till 100%! Inte bara som f.d. ofrivilligt barnlös, utan även som syskonlös.

Jag blev också fascinerad över en embryolog, som var 24 år gammal, och som själv sa att hon kanske inte kunde tänka sig att gå igenom IVF om hon inte kunde få barn på naturligt sätt. På frågan om varför så svarade hon att hon såg hur kvinnorna led genom behandlingarna och att hon inte visste om hon skulle stå ut med det.

Man försöker ju göra IVF till en vardagsgrej. Vi normaliserar det. IVF= ingen stor grej. Inuti mitt huvud förösker jag bagatellisera det och jämför det med värre saker, eller tänker på hur vanligt det är. Jag gissar att man gör så för att stå ut. Men samtidigt är det ju en björnstjänst, för när det väl är tufft på riktigt så kan det vara svårt att tillåta sig själv att vara riktigt ledsen. Man sitter fast i tankespåret att ”det är ju inte så farligt”. Men när man kollar på en dokumentär om IVF som sedan, när jag letade upp länken på TV4-play, har hamnat sidan om dokumentärer om Nordkorea, barn som mördar barn, kokainets resa, livet efter tyfonen, med flera, då är det lättare att acceptera och ta till sig att IVF är en stor sak att gå igenom.