www.cecilia.ekhemannet.se
Idag har jag varit inne på Cecilia Ekhems nya och gamla bloggar och tankat lite visdom. Funderar på att beställa hennes bok Väntrum som handlar om barnlängtan och barnlöshet. Men samtidigt vet jag inte om det blir för tungt att läsa den just nu. Dokumentären på en timme har jag idisslat i flera dagar. Jag är ju inte barnlös längre, som sagt, men ändå ligger smärtan och oron kvar under huden. Jag läste en tråd på familjeliv.se i veckan i IVF-forumet. Någon undrade hur lång tid det tar att komma över IVF. Frågan har hängt kvar. Jag tänker -kommer man över det? Vi har ju lyckats en gång och fick ett fint slut på den förra omgången, men trots det så tvekar jag på att man kommer över det. Det är en så stor del av mig och en stor del av min och min makes historia. Jag tror inte att jag kommer över det, bara förlikar mig mer och mer med det, alltså svårigheten att få barn och alla fighter vi måste ta för att ha en chans. Och smärtan det orsakar.
När Lille E föddes sa jag om och om igen att allt fick en förklaring och mening till alla som ville lyssna. Cecilia sammanfattar det så väl. Plötsligt var jag tacksam över att våra 20 försök (naturliga och IVFer) innan E blev till inte lyckades. Vilken himla tur vi hade! Allt blev kristallklart. Jag vill lära mig att lita på att vi har tur nu också, att det blir precis som det ska. När vi drabbas av stor sorg nu så lägger vi också grunden för den största glädjen. Det innebär att jag inte behöver vara rädd.
Precis så är det Cecilia!! Kan inte du flytta in i min hjärna och hjälpa mig att sätt ord på mina känslor?:-) Det är så otroligt skönt att läsa dina ord.
Jag har faktiskt svårt för att förstå det själv. Ena stunden sitter jag med min lille son i famnen och skrattar innerligt med honom och är fullständigt tillfreds, i nästa stund värker hela kroppen efter längtan efter ett barn till. Avundsjuka och bitterhet sliter i bröstet. Det är svårt att acceptera de känslorna hos sig själv när man redan förärats med det finaste i livet. Jag förstår att andra inte förstår. Ibland hade det räckt om jag bara förstod mig själv och slutade känna skuld! Jag har inte hunnit läsa hela vägen tillbaka i din gamla blogg. Fick du din dotter på naturlig väg?
Tack gör dina fantastiska ord! Om du kan hitta lite hopp hos mig ger det skrivandet och erfarenheterna en större mening. Tack! <3
Jag önskar er allt gott, och minns kampen efter andra barnet som särskilt slitsam eftersom så få förstod att det går att å ena sidan jubla av lycka över första barnet och samtidigt våndas i smärta över kampen att få ett till barn.
All lycka!