Jag har varit förberedd på detta, ändå så kom panikkänslan i en hundradels sekund när jag såg färgnyansen på toapappret. Jag som bara skulle kissa lite snabbt innan tacomiddagen, det klassiska fredagsmyset, med maken, bonusen, extrabarn och min unge. Plötsligt var den mysiga stämningen bortblåst i mitt inre och världen blev sådär glasklar och iskall av adrenalin. Av oro. När jag väntade lille E fick jag också bruna flytningar i tidig graviditet, bara under ett par dagar. Men jag minns de dagarna med stort obehag. Jag minns att jag försökte vara som vanligt. Vi åkte till skogen med hundarna och bonusen och grillade korv. Jag trodde att jag var mig själv. Men maken tog några foton den dagen och när man ser mig på bilderna så lyser jag av oro och rädsla. Käkarna sammanpressade och ögonbrynen stramt hopdragna. Shit, vad jag var rädd.
Jag kämpar för att inte vara rädd nu. Det är NORMALT med små blödningar och bruna flytningar i tidig graviditet. Men faaaan vad jag hatar det ordet -normalt- i dessa sammanhang. Om bara någon kunde ge mig en garanti istället. Att Jansson kommer att stanna kvar i 7,5 månad till och sen komma ut som en pigg och normal unge. Då skulle jag kunna gilla det ordet.
