Att köra in till Nordic IVF imorse var tungt. Gråten var nära varenda sekund. När jag körde längs med Ribban i Malmö så hittade jag dock en tröstande tanke. Jag kom närmare och nämare den plats där mitt kommande barn förhoppningsvis redan finns. Ett av de fem embryo som väntar i frysen borde bli vårt barn. På kliniken var de försenade, jag hade svårt för att hantera väntan. När Pia Saldeen, min favorit läkare, till sist kallade in mig så började jag gråta nästan direkt. Det var lika bra att bara hoppa upp i gynstolen och få det gjort. Denna gång var det inte lika chockartat. Det var en annan ultraljudsmaskin än förra gången och vi kunde vi se det lilla gryn som varit ett foster. Det var mest en vit klump i allt det svarta inne i hinnsäcken. Pia konstaterade, som förväntat, att det inte såg normalt ut för vecka 9 i en graviditet.
Jag fick en remiss för en abort till varfritt KK. Jag trodde nog att det skulle vara lite enklare att få komma dit. Men KK i Malmö hade först tid nästa måndag och KK i Lund ville inte ens boka tid, man får åka in akut och sitta och vänta tills de har tid. I deras väntrum har jag väntat otaliga gånger och i 100-tals timmar när jag hade en akut bröstböld när Lille E var nyfödd. Det är en lång historia, men jag blev operad tre gånger och felbehandlad, samt infekterad med e-coli i bröstet. Jag var inlagd under en period men hemskickad pga av platsbrist och därmed återförvisad till KKs väntrum med ett operationssår som vägrade läka och läckte 200 ml var och gegga per dygn. Jag fick ha stomipåse över bröstet efter som KK inte visste att det finns bröstdränage. Ja, de testade även att sätta in en urinkateter i mitt bröst men den trillade ut. Suck. Det tog 6 månader att bli helt bra igen, och då med hjälp av en läkare på bröstenheten (mammografin) som tog ansvar och gjorde vad han kunde för att rätta till KK:s alla misstag. Men i alla fall, jag mår illa bara jag tänker på att sitta i deras väntrum. Därför blir det som så att jag åker upp till Helsingborg imorgon. Dessvärre bara för ett samtal, därefter får jag besked om när och hur aborten ska utföras. Jag oroar mig att beskedet blir att jag antingen får göra en hemabort (med piller man får med sig hem) eller vänta på en tid längre fram.
Pia gav bra och lugnande besked om framtiden. Hon sa att mitt tidiga missfall (vecka 5) i juni inte ”räknas”, utan detta är mitt första riktiga misfall. Därmed är riskerna för fler inte förhöjda. Hon var väldigt noga med att poängtera att detta missfall bara handlar om otur och att embryot har utvecklat kromosomfel under delningen. Det är inte mitt fel. Jag kunde inte gjort något för att påverka det. Likaså är det inte heller orsakat av ett fel på mig. Nu har jag blivit gravid två av tre gånger i syskonförsöken, och sammanlagt blivit gravid tre gånger, vilket innebär att jag utan tvekan kommer att bli gravid igen. Och att jag kommer att få ett barn till, det är bara en fråga om tid och ork. Så fort jag fått mens igen så kan vi göra en ny återföring och vi fortsätter med blastocysterna en i taget. Jag får inte tillbaka två eftersom mina chanser till graviditet är väldigt goda och då blir ”risken” för tvillingar hög. Hennes ord lugnade mig lite. Hon lät väldigt positiv, om än besviken för vår skull.
Just nu är jag enormt trött. Det var en tung förmiddag. Gravidtröttheten är dessutom fortfarande förlamande tung.
