Med näbbar och klor…

Nu är den oändliga väntan ändå snart över. En vecka har gått. Ingen blödning och inga tecken på missfall. Graviditetssymtomen är lika starka och de senaste dagarna har dessutom brösten blivit spända och börjat växa. Det hela är absurt. Min kropp är verkligen av banan och tror att det finns ett levande barn i min mage. Jag önskar att det vore så. Imorgon ska jag till kliniken och göra ett nytt ultraljud bara för att bekräfta att det fortfarande inte finns något foster. Läkaren sa förra veckan att man brukar göra så, man ger det en chans till trots att det egentligen inte finns något hopp. Eller jo, hon sa att ”loppet är inte helt kört men jag ser inget foster och det är mindre ett par procents chans att det ser annorlunda ut om en vecka”. Jag bad henne inte ge mig några falska förhoppningar. Därefter förklarade hon för mig att jag kunde förvänta mig ett missfall under veckan och förklarade att jag annars ska få tabletter nu imorgon för att sätta igång missfallet.

Jag är rädd. Jag har läst en del om ”kemisk skrapning” och har förstått att det kan vara en väldigt obehaglig upplevelse. Jag trodde dock inte att jag skulle behöva gå igenom det själv. Det är ju trots allt en typ av abort. Jag skulle föredra vanlig skrapning men med tanke på hur illa vården fungerar idag så antar jag att det är långa köer och väntetid för det. Jag orkar inte vänta längre. Jag är mentalt helt slut nu. Jag vill bara att det ska vara över så att jag får en möjlighet att bli mig själv igen. Gravidtröttheten ovanpå sorgen är som en kall våt filt. Så länge den finns där och så länge jag fortsätter att känna mig gravid så har jag ju inga förutsättningar att gå framåt känslomässigt. Jag är fast i ett vakuum. Med ständig ångest. När jag tar ett djupt andetag darrar jag som att jag nyss slutat gråta. När jag vaknar på morgonen slår hjärtat så hårt att jag kan höra pulsen. 100 kilos brevpress över bröstet dygnet runt och tårar som bränner bakom ögonlocken men som sällan visar sig. Ren och skär ångest. Jag vill bara få lov att bli mig själv igen. Gråta, sörja och vila i mig själv. Drygt 12 timmat kvar av detta, sedan får jag en biljett till helvetet tur och retur. Det är åtminstone bättre än att vänta i avgångshallen i en vecka på att få komma iväg på den där resan man absolut inte vill ta, men aldrig kan komma undan.

Imorgon måste jag vara modig i sann bemärkelse. Att vara modig är att göra sådant man egentligen inte vågar. Jag är så rädd och kan inte riktigt förklara VAD jag är rädd för. Men bara att behöva göra ett ultraljud till känns så smärtsamt. Och även om jag kämpat emot med alla krafter i en vecka så kan jag inte förneka att jag någonstans långt inne hoppas på att vara den där promillen som läkaren pratade om. Och vi vet alla som kämpar hårt för våra barn att det gör ondast när det sista gnuttan hopp dör. Den smärtan är jag rädd för.